Den ena efter den andre steg fram och delade starka och djupt personliga erfarenheter. Slutet av seminariet på Torpkonferensen blev till ett vittnesbördsmöte. Under temat Tänd och Bränd hade jag talat om att alltför många mår alltför dåligt alltför tidigt, att den psykiska ohälsan ökar och människor känner sig såväl utslitna som vidbrända och utbrända, även i kyrkan.
Med tvekan hade jag gått med på att leda seminariet, för ämnet har så många infallsvinklar. Men den stora tillströmningen och gensvaret signalerade att rapporterna om ökande stressrelaterade besvär under senare år inte bara är abstrakta siffror.
Bland förklaringsmodellerna finns förstås de ständigt ökande kraven på förändring och flexibilitet på de flesta livsområden, i arbete, utbildning, familj, fritid. I accelerationskulturen är förändring det enda konstanta och rollerna oklara.
Till dessa yttre förutsättningar kommer inre förändringar. En statlig utredning visade för tio år sedan att det växande välståndet också föder allt högre förväntningar på livet. Våra förväntningar utvecklas faktiskt ännu snabbare än de faktiska livsmöjligheterna. Så upplevelsen av brist kan öka, trots att vi får det bättre.
I dag är förväntningarna rekordhöga. Vi bör lyckas på jobbet och i studier, ha kvalitetstid med våra närmaste, inklusive egentid, samt hinna träna och engagera oss i kyrkan. På sociala medier kan vi sedan jämföra med andras lyckade liv, fina kök och semestrar, underbara ungar och smakrika surdegsbröd. Det är mycket att orka leva upp till.
Tecken i tiden tyder på att allt fler längtar efter ett annat liv. En förutsättning är förstås att vi vågar utvärdera de ambitioner, prioriteringar, förväntningar, krav och strukturer som styr både på jobbet, hemma och i församlingen. För kristna är tiden en unik gåva ur Guds hand och valet av olika former av regelbunden vila en given väg. Upplevelser av djup utmattning kan också vara ett slags omvändelse, från lag till nåd.
Den sydkoreanska filosofen Byung-Chul Han skriver i den prisbelönta lilla boken Trötthetssamhället (2013) om rörelsen från det gamla disciplinsamhällets ”du måste” till prestationssamhällets ”du kan”. Han menar att multitasking är en tillbakagång till ett djuriskt stadium där vi hela tiden tvingas vara på vår vakt. Ett djur på savannen kan aldrig koppla av, utan måste ha ständig koll på ungarna, partnern och fiender, såväl när de äter som vilar. Ett tillstånd som är starkt tröttande.
Som kontrast sätter Han den djupa, kontemplativa uppmärksamheten som är källan till mänsklighetens kulturella prestationer. Kulturen förutsätter en omvärld i vilken djup uppmärksamhet är möjlig, menar Han. Uppmärksamhet är även den omistliga livsnerven i relationerna till oss själva, varandra och Gud. Jesaja skriver om omvändelsen till stillhet som en väg till förtröstan och styrka (30:15).
