När jag skrev essäboken "Att flyga" gjorde jag många nya spännande bekantskaper. En av mina favoriter är Giuseppe av Copertino. Visserligen levde han på 1600-talet så vi har inte kunnat träffas på riktigt, men jag tänker ofta på honom och jag tror att han i sin himmel tänker på mig.
Giuseppe är ett av den romersk-katolska kyrkans mindre kända helgon. Han beskyddar piloter, studenter och psykiskt sjuka. Det kan låta som en märklig kombination, men allt klarnar om man tar del av berättelserna om Giuseppes liv.
Han var snickarson precis som Jesus och föddes i ett uthus, men saknade helt Jesu begåvning och utstrålning. Den utfattige Giuseppe hade koncentrationssvårigheter och klarade inte av skolan. Han sökte sig till klostren för att bli tiggarmunk men avfärdades som helt oduglig och kördes bort av alla. När ett kloster till sist gav honom husrum i ett åsnestall, nöjde han sig glatt och tacksamt med att sköta de allra tarvligaste sysslorna och sova på en bräda.
Tack vare hård kamp och brinnande böner lärde han sig så småningom läsa och skriva mot alla odds. Genom Guds försyn klarade han till och med de studier som krävdes för att få bli munk. Än i dag ber därför vissa katolska studenter till Giuseppe när de behöver få godkänt på en omöjlig tentamen.
Det sägs att han kunde flyga. Därför är han piloternas beskyddare. Svårigheterna i Giuseppes liv tycks ha berott på psykiska problem så han beskyddar i dag även dem som lider av sådana.
Berättelserna om honom stämmer till eftertanke. Människan är sammansatt och våra livsvillkor är ibland nästan outhärdliga. Mot detta hjälper inga tillrop om att ”tänka positivt”. Just Giuseppe hade svårt att tänka över huvud taget och hans liv slutade inte lyckligt. Hans psykiska lidanden gjorde honom så småningom aggressiv och det slutade med att han låstes in på sitt kloster. Samtidigt hände det alltså att naturens skönhet eller några ord ur skriften bokstavligen lyfte honom från marken.
Hans livsöde har mer att lära mig än vad jag någonsin skulle ha kunnat lära honom. Som lutheran har jag fostrats att anse att man ska vara skeptisk mot helgon, men helgonet Giuseppe av Copertino är ett perfekt förkroppsligande av Jesu ord.
De enklaste, de fattigaste, de mest utsatta är jordens salt. Hur tar jag vara på den kunskapen rent praktiskt? Var i mitt dagliga liv ser jag Giuseppe av Copertino? I vilka medmänniskor? Hur förväntar sig Jesus att jag bemöter dem, jag som på grund av min materiella trygghet och andra privilegier har så mycket svårare än de att få tillträde till himlen?
