På ett FN-möte år 1999 i Österrike uppmanade Leo Kantor, överlevare av Förintelsen, mig att producera en film och göra omvärlden uppmärksam på folkmordet på mitt eget folk 1915–1924. Inte kunde jag göra en film om något så okänt, något som de flesta i världen inte känner till och de flesta inte vill kännas vid?
Fanns det överhuvudtaget överlevare? På den tiden hade assyrier/syrianer/kaldéer ett produktionsbolag som hette Bahro Production, jag kontaktade dem.
Några månader senare hade vi satt ihop ett research- och filmteam. Vi kartlade överlevare och hittade långt fler än vi hade drömt om. De fanns över hela världen, människor som hade upplevt massakrer på sina familjemedlemmar.
Jag förstod att jag var tvungen att ta på mig rollen som djävulens advokat. Min tes blev att Turkiet hade rätt, att det inte hade varit ett folkmord utan att alla parter hade drabbats i det dåvarande världskriget. Mina kollegor, framförallt Yawsef Beth-Turo som var min medproducent och regissör, blev tokig på mig. Han kunde inte förstå varför jag var beredd att förråda mina egna. Men rollen som ifrågasättare blev fruktbar.
Egentligen behövde vi inte leta länge för att hitta fakta: Kristna bosatta i det ottomanska riket hade slaktats – ett folkmord hade ägt rum.
Min vän Seidi ringde. En äldre man i Tensta som hon hjälpte med bland annat matlagning hade hört om vårt projekt och ville berätta. Han var sjutton år under folkmordet. Nu var han en gammal respektabel, distingerad herre, alltid i rätt hatt till rätt kostym och matchande käpp. Det hade gått bra för honom och hans familj. Vid mitt första besök hos honom frågade jag om han hade berättat för sina barn och barnbarn. "Självklart inte, jag vägrar låta dem leva i samma öppna sår som jag, de ska inte få känna av hatet."
Efter vår sista intervju tog han mig i hand och sa: ”Tack, snälla ni, för att jag äntligen fick vittna, nu kan jag få frid”. Några dagar senare gick han bort.
Gourgis, en annan av överlevarna, sa att även om han kommer att dö så skulle han inte att få frid förrän folkmordet var erkänt.
Några år efter att filmen var färdig reste jag till Turabdin i sydöstra Turkiet för att söka sanningen om min egen familjs öde i folkmordet. Jag ville se den brunn min farmors familj slängdes i efter att de hade mördats och den bro från vilken min mormors farmor slängde sitt enda barn i vattnet – i hopp om att det skulle överleva. Jag ville uppleva den plats där min farmors far räddade tusentals, medan hans egen familj slaktades.
Cem Özdemir, parlamentariker för De gröna, tidigare journalist, med turkiskt bakgrund, som tagit initiativet till erkännandet, sade i ett tal i går att de tyska parlamentarikerna hade att välja mellan att leva i sanningen eller lögnen.
Nu känner jag mina far- och morföräldrar har fått upprättelse. Tyskland var delaktigt i folkmordet den gången och har nu erkänt det.
