Just nu sitter jag på Mallorca i 27 grader gassande sol. På ett härligt café njuter jag av en stor kaffe latte och skön havsutsikt. I fem dagar har jag varit här och det enda jag tänker på är att få komma hem till mina barn. Varje gång jag ser en familj strosa runt längst stranden får jag en längtan efter att få krama dem.
Varje gång jag ser något som de skulle uppskatta önskar jag att de var vid min sida. Stunder som dessa när jag är ifrån mina barn under en längre period, vilket aldrig är längre än dryga veckan, tänker jag på mina föräldrar som kunde vara utan mig i flera månader. Eller så tänker jag på bekanta som knappt får se sina barn. Gud får utsätta mig för vilka prövningar som helst. Men att vara ifrån mina barn längre än två veckor är olidligt.
När jag hör historier om föräldrar eller barn som tvingats leva separerade från varandra under en längre tid , känner jag sorg i varenda cell i min kropp. Det väcker minnen från när jag var liten och hade perioder då jag knappt såg min pappa. Jag bar på en ständig längtan efter att få berätta saker för honom, få hans bekräftelse eller hans tröst. Ibland undrade jag ifall han brydde sig om mig, vilket han säkert gjorde men den obehagliga känslan fanns där. Jag vill självklart inte att mina barn någonsin ska undra om jag verkligen bryr mig om dem.
Om någon skulle fråga mig vad min akilleshäl är, så är det mina barn. Jag har ofta fått höra att jag är en dominant person. Folk som inte tål mig kallar mig för en egoistisk idiot. Jag har hela livet varit duktig på att övertyga andra och har alltid sett till att få min vilja igenom. Utan att bry mig om vad andra tycker. Dessutom säger jag saker och ting rakt ut, oavsett vad det får för konsekvenser.
Men med mina barn är det precis tvärt om. Mina barns tankar och känslor är allra viktigast för mig. Om mina tankar och känslor krockar med deras, får de gå före. Så när det gäller mina barn får jag ofta höra att jag skämmer bort dem för mycket. Att jag är en curling-pappa.
När jag fick mitt första barn slutade egoisten Dogge att existera. Min personlighet är numera till ett kollektiv. Jag och mina fyra små kottar. När jag är utan dem känner jag mig inte hel. Det är något som saknas. Hur ljuvligt livet än smakar, är det ingenting jämfört med deras skratt.
Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig, sa Jesus.
Och allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Därför ska jag aldrig svika mina barn. Snart är jag hemma hos er igen!
