Helt plötsligt börjar Olle gråta. Lutar armarna mot köksbänken, döljer ansiktet och gråter högt.
– Men vad är det nu, är du nervös? frågar Leif Mannerström som står mitt emot.
– Jag gjorde fel! snyftar 9-åringen över den nyss påbörjade majonnäsen.
Tv-programmet ”Sveriges yngsta mästerkock” är kanske det närmaste himlen på jorden jag kommer just nu.
– Du har all tid i världen gubben, om du visste hur många gånger jag har stått så där och blivit förtvivlad. Såsen har bränt sig och gästerna skriker och gapar och undrar vad maten är. Det är bara till att bita ihop, uppmuntrar Leif.
Efter att deltagaren Olle blivit peppad av både jurymedlemmen Leif och sina kompisar (han kallar sina konkurrenter så) blir han gladare och kan göra sitt bästa igen.
Jag längtar efter en värld mer lik det lilla mästerkocksköket. Där det är okej att lägga huvudet i armarna och gråta ner på skrivbordet när man har gjort fel på jobbet. Där vi delar med oss av våra egna misstag för att uppmuntra andra. Och där vi hejar på och önskar även våra konkurrenter all lycka till.
Ofta när en bekant eller okänd person är otrevlig mot mig, vill jag skrika ut mina sorger högt. För att de ska se på mig med mer empati och behandla mig och mitt sköra hjärta bättre. Tänk om vi bar våra sorger utanpå? ”Min mamma är sjuk”. ”Jag är livrädd för att bli ensam.” ”Den jag älskar har lämnat mig för en annan.” ”Jag har ångest.” ”Mitt barn har inga kompisar.” Ibland måste man självklart skydda sig, det är inte sunt att vara gränslös, men jag är övertygad om att vi skulle behandla varandra med mer kärlek om vi skyltade mer med våra sorger.
Småkockarna har dock lika lätt för att visa glädje och stolthet, som sorg och rädsla. När potatisen misslyckas gråter de först, men när domarna säger att fisken är väldans god, är det vettigt nog berömmet de strålande kommer ihåg. När efterrättsupplägget mest ser ut som något katten spytt upp, fokuserar de på att det i alla fall smakar gott. Och efter tävlingarna säger de ofta "Jag är stolt över mig själv. Jag har gjort en bra insats!". Oavsett om de vann eller förlorade.
Jag är ganska övertygad om att Jesus inte syftade på ”Sveriges yngsta mästerkock” när han sa att himmelriket tillhör såna som barnen. Men himmelriket tillhör dem som är små, inte de som gör sig stora på andras bekostnad. Och det rymmer både en stor rädsla och till viss mån en självupptagenhet i att ständigt hålla uppe en perfekt fasad. Himmelriket handlar om allt det där andra: om kärlek, nåd och förtröstan. Och ibland glimtar himmelriket igenom redan nu och här, som genom en misslyckad majonnäs på bästa sändningstid.
