Egentligen skriver jag aldrig om privata saker i tidningen, men nu tänkte jag berätta om min pappa. Han föddes i slutet av 1920-talet. Som så många andra svenskar i hans generation växte han upp på ett småjordbruk. Strävsamhet och hårt arbete var livsnödvändiga ledstjärnor. Resultatet blev inte överflöd, men familjen fick ihop till det nödvändiga. Ansvaret för jorden var centralt. Liv och framtid hängde på att marken bar frukt.
Min far lämnade efter sig ett arv. Är det mycket pengar? Det beror på vem du frågar. Mitt farsarv är frukten av ett helt livs plikttroget slit, ofta till priset av stor självövervinnelse, och en trygghet för mig som aldrig har haft ekonomiska marginaler eller reserver.
Enligt styrelseordföranden i en av Europas största banker – den var min bank till i går – är dock summorna det handlar om ”obefintliga”.
Man skulle kunna multiplicera mitt farsarv med tusen och det skulle fortfarande enligt denne miljardär vara ”obefintliga summor”.
Läs mer: Eli Göndör - Våga se olikheterna
Samma miljardär har kallat människor som min far – de stilla i landet, de som sliter utan att ha egen vinning främst för ögonen – för "ekonomiska idioter". Medel ska omfördelas från dessa idioter till sådana som han själv, "människor med idéer". Till idéerna som hans bank praktiserar har på sistone hört att hjälpa till med skatteflykt i stor skala, att göra guldkunder av klanen Karimov – Uzbekistans diktatorer som vid några tillfällen har kokat meningsmotståndare levande – och att låna ut miljarder till en oligark med kopplingar till diktatorn i Kazakstan.
Jag förmodar att dessa personer vid en jämförelse med mig och min ekonomiske idiot till far kan sägas vara ”människor med idéer”.
Jag bytte bank – inte för att jag inbillar mig att min nya bank styrs av änglalika varelser, men det går en gräns vid att som kund åt ett företag gång på gång öppet hånas av företagsledningen. Det skedde med Jesu ord ringande i bakhuvudet: "Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig."
Dessa minsta, det är människorna som tjänar för lite pengar för att behandlas med respekt av samtidens fartblinda bankirer, det är alla de som sliter plikttroget utan att bry sig om att berika sig, det är du och min far och jag.
Det sägs ibland att vi ingenting kan göra mot de mäktiga, men något kan vi göra. Vi kan låta bli att blunda för vad som händer. Vi kan låta bli att tiga. Vi kan, när vi blir förnedrade, åtminstone som symbolhandling byta bank.
Läs fler krönikor av Maria Küchen
Läs mer: Girighet skördar återigen offer
Läs mer: Öppet brev till Nordea
