Skam har blivit en folksjukdom. Den kan få oss att vilja undvika Gud eller att dra oss undan människor. Anledningarna kan vara skiftande bakom känslan av ovärdighet. I söndagens evangelietext beskrivs en blödarsjuk kvinnas situation. Vi har inte alla detaljer men kan göra några kvalificerade antaganden. Även om hon var sjuk så var inte lidandet främst fysiskt utan smärtan var kanske än mer social och själisk.
Hon var stämplad som oren. Hon fick inte visa sig offentligt och komma nära folk. Förmodligen fick inte ens hennes man komma nära eller röra henne, vilket mycket väl kan ha lett till att han övergivit henne.
Denna typ av sjukdom var inte smittsam. Den smitta folk var rädda för var av religiös och social karaktär. Folk höll sig undan för att skydda sig själva från "guilt by association". Kvinnan hade upplevt blickarna. Besväret som hon orsakade omgivningen när hon uppenbarade sig. Blickarna som vändes åt ett annat håll. Människors oförmåga att möta henne med kärlek och värdighet. Inte på grund av elakhet utan av fruktan. Därför höll hon sig för sig själv och lämnade inte sitt hus annat än för sina många besök hos olika läkare.
Vi kan ana den förtvivlan hon kände inför sin sjukdom. Hon var desperat, prövade allt och spenderade alla sina pengar för att bli kvitt denna stämpel, denna orenhet.
Texten har stor relevans för oss i dag. Tänk så många i vårt samhälle, även i kyrkliga sammanhang, som håller sig undan. Som upplever sig förklarade ovärdiga och stämplade som orena. Som allt för ofta har upplevt den osäkerhet man skapar hos andra och det lidande man tillskansar sig själv när man dyker upp.
Det kan röra sig om allt ifrån psykisk ohälsa till kulturell avvikelse, personliga misslyckanden eller grova synder man fallit i. Sällan behöver samhället eller kyrkan vifta med det röda kortet, människor ger i stället sig själva utvisning på obestämd tid. Lidandet blir något mindre i ensamheten än att få sin orenhet bekräftad av omgivningen.
Men denna kvinna som avskydde stora folksamlingar mer än något annat, dyker nu upp mitt i folkhavet som trängs kring Jesus. Hon hade hört om honom, säger texten. Förmodligen gav det hon hade hört om Jesus henne skäl att tro att han inte skulle avfärda henne.
Han verkade inte vara en sådan som vek undan blicken eller var rädd för att bli felaktigt associerad med de orena. Berättelserna talade om en man som välkomnade, ja till och med åt med andra människor som stämplats ovärdiga, horor och tullindrivare.
Detta gav henne hopp, längtan och mod att träffa denne man. Han vars öppna famn än i dag, inte bara välkomnar, men som även renar, helar, förlåter och befriar.
