Många betraktar Porto i Portugal som en av världens vackraste städer. För några år sedan hade jag turen att få resa dit. Den mytomspunna hamnstaden breder ut sig på bergsbranter på ömse sidor om en tvåhundra meter bred flod. För att uppleva staden måste jag korsa broar. Inga problem, tycker vissa, men den som lider av höjdskräck anar hur rädd jag var.
Det fanns inga rationella skäl till oro. Tusentals fordon och människor passerar Portos långa, höga broar varje dag. När jag till fots hade vågat mig över den legendariska Dom Luis I-bron kände jag ren lycka. Jag var stolt att ha övervunnit min fobi, tacksam för de fantastiska vyerna jag hade fått se och glad för allt spännande som nu väntade mig – saker jag skulle ha missat om jag inte hade utmanat min skräck.
Ibland, kort sagt, är rädslor till för att övervinnas, och jag måste göra det själv. Ingen annan kan göra det åt mig.
Jag vill att ångesten jag känner på höga öppna broar tas på allvar. Men är det så klokt att bygga broar som är så höga och långa att de enligt mig ser ut att kunna rasa ihop? Jag vill självklart inte att broar byggs som kan rasa ihop – men om jag tror att det är mycket vanligt att broar rasar, då bygger min rädsla på onödigt mycket okunnighet.
Det här tänkte jag på när jag i en församling pratade med en äldre kvinna och vi kom in på flyktingpojkar. ”Jag vill inte att de kommer hit och våldtar”, sa hon.
Att pojkar från utlandet våldtar medan svenska pojkar inte gör det, det var hon totalt övertygad om. Hade hon träffat några pojkar på flykt? Nej, aldrig, och inte ville hon göra det heller, ”och de där så kallade flyktingbarnen ljuger förresten om sin ålder, de är vuxna män allihop”.
Med sorg i hjärtat tänkte jag på flyktingpojkarna jag mött. De är snälla tonåringar som upplevt svåra umbäranden, de gråter på nätterna av oro för framtiden och längtar så efter mamma och pappa. Jag önskade att kvinnan som helt i onödan målade upp skräckscener någon gång skulle våga sig på att träffa någon av dem. Om hon gjorde det, då skulle hon kunna bli en extrafarmor för någon som verkligen behöver det.
Naturligtvis kan ingen tvinga vare sig mig eller henne att gå över broar, bokstavligt eller bildligt, om vi inte vågar. Inte heller kan ett helt samhälle anpassa sig till vår okunnighet och rädsla, antingen det nu handlar om höjdskräck eller övertygelsen att det främmande är farligt. Vi måste ta emot människor som flyr från nöd. Broar måste finnas.
