Vi hade bestämt träff på ett kafé. Det var nog ett halvår sedan vi sist sågs. Jag tittade mig omkring inne på kaféet utan att se henne. Men efter ett tag föll mina ögon på en blek figur i hörnet av rummet med huvudet insvept i en sjal. Jag fick en klump i halsen. Var det möjligt att det var min färgstarka, levnadsglada vän som satt där? Det stora lockiga håret var borta och kroppen var tunn. Jag visste ju att hon var sjuk. Ändå var jag oförberedd.
Prövningens stund. Hon visste vad den innebar. Och det enda man ville säga var: ”Du ska se att allt kommer att ordna sig, nu ska vi inte tro det värsta, det kommer kännas bättre om ett tag.” Man är beredd att säga nästan vad som helst för att lindra smärtan.
Just så här reagerar Petrus i söndagens evangelietext. Jesus har för första gången berättat att han måste lida och dö i Jerusalem, men att han ska bli uppväckt på den tredje dagen. Petrus kunde inte acceptera vad han hörde. Detta stämde inte alls överens med hans bild av Messias. Så Petrus tar Jesus åt sidan, och i all välmening försäkrar han att något sådant aldrig ska hända honom.
Jesu reaktion är oväntad och skarp när han säger: ”Håll dig på din plats Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” Jag har alltid läst den här texten med visst obehag. Varför reagerar Jesus så starkt? Jag tror att det handlar om att plötsligt kom erbjudandet tillbaka, det som djävulen en gång hade frestat honom med i öknen. Att ta den enkla vägen ut. Men Jesus visste vad hans uppdrag var. Istället för att välja en utväg valde han kärlekens väg.
Prövningens stund, jag tror den kommer i allas våra liv förr eller senare, på ett eller annat sätt. Ibland hör man människor säga att om man går med Gud kommer vägen vara rak och enkel. Men om vi läser evangelierna så ser vi att det inte är sanningen. Den första söndagen i fastan påminner oss om Jesu egen kamp. Vi har en Gud som vet vad lidande är. Inte bara i teorin.
Och i samtalet med min vän var det egentligen det enda jag kunde säga. Att jag tror att det finns en Gud som är nära mitt i smärtan. En hjälp i nöden, väl beprövad. Och att det är min erfarenhet utifrån mitt livs prövningar. Kanske såg jag det inte alltid just då men i efterhand har jag kunnat se att jag var buren.
Fastan pekar framåt mot påskens mirakel. Det är det stora – att oavsett hur våra liv ser ut så finns det efter uppståndelsen inte någon plats där Gud inte är med. I det finns en tröst som är större än alla välmenande ord. Du är aldrig ensam.
