För en vecka sedan meddelades från Rom att ordningen för skärtorsdagens kvällsgudstjänst ska modifieras: man ska inte bara tvätta fötterna på män och pojkar utan också på ett urval av alla sorters människor, representanter för hela Guds folk: kvinnor och män, unga och gamla, friska och sjuka, lekfolk och präster.
Trots att Jesus enligt Johannesevangeliet (13:14 f) framställer fottvagningen som obligatorisk för sina lärjungar (ja rent av som ett sakrament) verkar det inte som om denna talande handling praktiseras överallt i kristenheten.
Symbolisk tvättning av händer förekom redan i fornkyrkan. Då kom de troende till gudstjänsten med bröd, vin, olja, oliver, frukter och andra livsmedel som skulle brukas vid församlingens gemensamma måltider, särskilt viktiga för de fattiga. Efter att ha avskilt en del bröd och vin för Herrens måltid (eukaristin, nattvarden) behövde prästen tvätta händerna. Detta rent praktiska behov gjordes till en symbolhandling. Han läste några psaltarord: ”Jag tvår mina händer i oskuld, och kring ditt altare, Herre, vill jag vandra” (26:6). Numera tvättar prästen i den katolska mässan händerna med orden: ”Två mig, Herre, från min missgärning, och rena mig från min synd” (51:4).
Berättelsen om hur Jesus vid den sista måltiden tvättade apostlarnas fötter är en uppmaning att efterlikna honom, den som inte kommit för att betjänas utan för att tjäna. Sedan 600-talet har den överordnade i domkyrkor och kloster tvättat fötterna på sina medbröder och på tiggarna, som alltid fanns utanför dörren. I Lunds domkyrka fanns på 1100-talet bestämmelsen att man skulle tvätta de fattigas fötter i varmt vatten och ge dem mat, dryck och ett mynt, medan man sjöng orden i evangeliet (Joh 13:34): ”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra, så som jag har älskat er.”
När den katolska ordningen för stilla veckan reformerades 1955 infördes bruket att man i alla kyrkor kunde tvätta fötterna på några utvalda män. Den nuvarande påven har velat förtydliga denna handling. Han brukar fira skärtorsdagens kvällsgudstjänst i ett fängelse och tvätta fångarnas (också icke-kristnas) fötter.
Han klär sig då som diakon, det ämbete som alla präster mottar före prästvigningen och behåller hela livet. Diakon betyder tjänare, betjänt, uppassare vid borden. Karriärister göre sig icke besvär!
Den främste måste bli den ringaste, efter förebild av den Gud som blivit människa och har fallit på knä för sina ovärdiga vänner.
