Jag och mina tre vänner ser bio-aktuella "Suffragette". Sitter på rad i biosalongen med popcorn och godis i famnarna och gråter. Applåderar ibland också, när vi följer gruppen av engelska arbetarkvinnor som kämpar för kvinnlig rösträtt. Men jag orkar inte se längre när en av kvinnorna som redan har blivit fråntagen både sitt hem, sitt barn och sitt jobb, blir tvångsmatad i fängelset. Kväljs och vänder bort blicken medan tårarna rinner.
Även den nya säsongen av den välgjorda tv-serien ”Fröken Frimans krig” handlar om kampen för kvinnlig rösträtt. Filmen och serien påminner mig om att det som jag ofta tar för självklart i dag inte blev verklighet förrän efter många, många år av kamp. Och att ingenting gavs gratis till kvinnorna.
För flera år sedan hade jag en kompis som extrajobbade i en matbutik. Han berättade att han hade upptäckt att alla kvinnor satt i kassan, och därmed gjorde det mest monotona och slitiga arbetet, medan alla män jobbade på golvet. Han insåg att det var orättvist, men sa att han ändå inte tänkte göra någonting åt det eftersom han ju då skulle få det sämre.
Min kompis är ett mindre och nutida exempel på att de som har makt och fördelar väldigt sällan självmant delar med sig av dem. Det handlar självklart inte bara om män, utan om alla grupper som generellt sett gynnas i olika sammanhang. Kvinnor fick inte rösträtt för att männen en dag vaknade upp och tyckte att det var en bra idé. Slavar världen över blev inte fria för att deras herrar en dag släppte dem fria. Nej, det krävdes år av kamp, tårar, liv, uppoffring, argument, civil olydnad. Och samma sak gäller i dag.
Jag tror i djupet av min själ att Guds rike är något helt annat än det vi ser i världen i dag. I Guds nya värld ska den första bli den sista, där ska våra tårar torkas bort av Gud själv och där är vi inte längre man eller kvinna, slav eller fri, jude eller grek – utan alla ett i Kristus. Som kristna och som kyrka borde vi försöka leva så redan nu. Även om det innebär att vi får lämna ifrån oss orättvisa fördelar.
Historien lär oss att förändring tyvärr väldigt sällan kommer utan obehag och konflikter. Men också att förändring är möjlig, även om det i stunden inte alls ser ut så. Så tack alla ni som har gett era liv för att mitt skulle bli möjligt. Låt mig i det stora och lilla bli en sådan som vågar se mina fördelar och använda dem till att lyfta upp andra som har blivit utan. Och gör mig modig nog att inte tystna när jag ser orättvisor, utan lita på att sanningen gör oss fria.
Är du med mig?
