"Får man och kan man vara människa här?" Frågan är viktig även om svaret kan tyckas självklart. Sedan urminnes tider står det en kamp mellan det andliga och mänskliga, inte minst i kyrkan. Överandligheten föraktar det mänskliga samtidigt som det mänskliga vill bortförklara det övernaturliga.
Själva ursynden är att människan inte nöjer sig med att vara människa utan vill vara Gud. Hon finner sig inte i att leva i förtröstan till Skaparens försyn, utan vill ta kontrollen över sitt liv, leva oberoende och skapa sitt eget öde. Men detta är roten ur vilken vi skördar all förödelse.
"Han var trött av vandringen". Söndagens evangelietext är full av insikter om vad det innebär att vara människa. Hur många gånger har vi inte upplevt att vi blivit trötta av vandringen genom livet? Orken räcker inte, vi känner oss slitna och behovet av paus gör sig påmint. Jesus vet vad det innebär att vara människa och känna av livets begränsningar, kroppens utmattning och själens ömtålighet.
"Fem män har du haft …" Kvinnans sökande efter sammanhang och kärlek får stå som exempel på samariernas dyrkan av främmande folks gudar. Att vara människa är att vara obotligt religiös.
Människans hjärta är en fabrik som av goda ting skapar avgudar att hålla sig till. Tvångsmässigt måste vi ha något större att leva för och lita till, något att tillbe och hänge oss åt. Vi går från famn till famn i hopp om att hitta hem ”... men den du lever med nu är inte din man”.
"Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen". Salig är törsten. Den driver på människan. Så också denna samariska kvinna som trots att solen står som högst mitt på dagen beger sig mot brunnen för att hämta vatten. Törsten gör sig påmind. Men hur mycket vatten vi än pumpar upp ur våra usla brunnar har det inte förmågan att släcka törsten. Likt saltvatten gör det oss bara mer törstiga ju mer vi dricker. Trösten för den törstige är Jesu egna ord: Den som dricker av det levande vattnet jag ger ska aldrig bli törstig igen.
"Om du kände Guds gåva och vem det är som frågar dig, då skulle du be honom om det levande vattnet". Detta är textens ärende till oss. Det var inte uppenbart för kvinnan att hon stod öga mot öga med Guds frälsning. Han verkade ringa i jämförelse med alla andra giganter och hjältar i hennes tillvaro och världsbild. Så är det också för oss. Känner vi Guds gåva? Är Jesus och hans erbjudande nog, eller behöver det kompletteras?
Men Jesus är Guds stora gåva till oss. Han är Messias, frälsaren, Guds lamm som tar bort vår synd. Bara i honom finner vi syndernas förlåtelse, försoning med Gud och därmed frihet att vara människor, fullt ut.
