Den annars alltid så glada och energiska unga mannen, min sjukgymnast Pascale, ser helt slut ut. Han är svart under ögonen och går förbi mig på motionscykeln med böjd rygg.
”Hur mår du Nuri, hur går det med övningarna, funkar de?”
”Jag tror att det är dig vi ska prata om i dag min käre sjukgymnast”, skojar jag. ”Hur mår du egentligen?”
”Det här den värsta dagen i mitt liv, jag är helt slut”, säger han ledset.
Jag känner hur paniken kryper inom mig. Herregud, vad har han råkat ut för? Har någon av hans släktingar i Syrien eller Libanon blivit kidnappad?
”Vad har hänt? Är det något jag kan göra?”
”Jag sov i bilen i natt”, svarar han.
”Varför då”, frågar jag och tänker att något har gjort så att han inte kan åka hem.
”Jag kunde ha blivit dödad på en parkering! Ingen hade upptäckt det”, säger han med rädsla i ögonen.
Nu tänker jag att han kanske är skyldig cyniska flyktingsmugglare här hemma i Sverige pengar, att han kanske har försökt få hit sin släkt och att något har hänt på vägen.
”När jag kom hem igår kom jag inte ens genom porten, du vet, de stänger ju portkodssystemet efter en viss tid på kvällen, och jag hittade inte nycklarna och koden var utbytt.”
Tankarna rusade runt i min hjärna. Jesusmaria, någon har till och med tagit hans hemnycklar och lyckats ändra koden! Det vrider sig i magen på mig. Stackars kille.
”Jag satte jag mig i bilen och väntade på att någon annan skulle öppna porten, men ingen kom och jag somnade i kylan, jag stängde av bilmotorn för att inte störa någon.”
Han hade alltså tvingats stänga av motorn för att ingen skulle lyckas hitta honom. Fruktansvärt!
”Någon gick förbi bilen och jag vaknade blåfrusen och panikslagen, du vet så där som man gör när någon väcker en och man inte riktigt vet var man är.”
Stackars kille, någon, maffian, terrorister – någon – hade hittat honom! Undrar om de nu har honom som gisslan, om han måste utföra saker åt dem?
”Det var lugnt, det visade sig vara min granne och jag frågade om han kunde öppna porten åt mig. När jag kom till lägenheten var dörren inte låst.”
Hjälp, hade de varit inne i hans lägenhet?
”Jag kunde ha haft inbrott, men allt var som vanligt.”
Jag tänkte: De signalerade till honom att de visste var han bodde och att de med lätthet kunde öppna hans dörr. Han är rökt, det här är bara början, tänkte jag.
”Jag är så klantig, först glömde jag låsa dörren sedan glömde jag hemnycklarna på jobbet och för lat för att köra och hämta kopior hos mina föräldrar.”
Min hjärna hade gått igång på högvarv eftersom jag nästan alltid är omgiven av kaos och katastrofer. Men där fick jag. Den värsta dagen i hans liv var inte mer dramatisk än att han låst sig ute.
