I kristen tradition är advent fastetid, och så får det bli. Det är det enda rimliga med tanke på sakernas tillstånd.
Tända ljus? Absolut. Det blir lussekatter till barnen och en eller annan kopp glögg. Att däremot bidra till ännu ett rekord i julhandeln genom att ränna i affärer i ett land där folk sitter och fryser och tigger på gatan, där vi ”inte har råd” att hjälpa dem som flyr från krig och nöd utan skickar iväg dem eftersom det inte finns plats i vårt härbärge? Glöm det. Non serviam, som det heter på latin. Jag tänker inte tjäna.
Tjänande är vad konsumtionen handlar om, köpkulten som når en höjdpunkt kring jul. Vi förväntas tjäna maskinen vars bränsle och smörjmedel är pengar, smörja Mammon på ett sätt som ökar avstånden mellan dem som har för mycket och dem som har lite, allt mindre, inget. Det måste upphöra innan vi alla går under.
Det är allvar nu. Det finns inte plats för mer konsumtion. Ekonomiskt sett, jo, på kort sikt, pengar tycks en majoritet av svenskarna ha i överflöd, men ekonomer har i åratal varnat för att vi lever över våra tillgångar i en bubbla som snart spricker. Klimatkrisen är ett direkt resultat av överkonsumtion i de rika delarna av världen och etiskt och medmänskligt håller vi på att skrapa kistbotten ren. Systemkollaps hotar om vi fortsätter konsumera i stället för att älska vår nästa. Jag menar vad jag säger.
Handeln tubbar oss att manifestera kärlek till våra närmaste genom att konsumera för att fira ”fars dag”, ”mors dag” och ”alla hjärtans dag”, som om omtanke var köpbart. Redan detta är illa och konsumtionstoppen kring jul, i rådande samhällsklimat, är frånstötande.
Jag förstår inte hur någon kan tycka om det och jag vill livligt rekommendera alla att bejaka sin kristna tro genom att alltså förvalta advent som en tid av fasta. Världen står i brand. Vi behöver eftertanke, vi som inte drivs ut ur hus och hem och känner krigets lågor sveda huden.
Eftertankens stig genom mörkret är barmhärtig till skillnad från konsumtionens breda autostrada. Då och då går det att stanna till, vila, tända ännu ett ljus. Lucia, saffransbullar och pepparkakor kommer ingen att ta ifrån oss för att vi räcker ut handen till vår nästa i nöd. Tvärtom. Vi kommer att upptäcka att det goda vi har räcker till fler. Det är så, inte genom stress och köphysteri, som väg bereds för Herren i advent.
