Tron på Jesu återkomst är en av kristendomens mest centrala trossatser. Jag hörde någon som sade att i snitt handlar var 25:e vers i Nya testamentet om detta. Ändå är min känsla att det inte talas så mycket om det i våra kyrkor nu för tiden. Och det kan nog finnas olika orsaker till det. Men Jesus själv var väldigt tydlig med just detta att han ska komma tillbaka. Ingen vet när dagen och timmen är inne. Det blir en överraskning för oss alla. Men i hjärtat av kristendomen finns en övertygelse att Gud en dag ska ställa allt till rätta. Och det är ett löfte, inte ett hot.
I dagens evangelietext använder Jesus den positiva bilden av ett bröllop för att tala om den yttersta tiden. Enligt judisk bröllopssed samlades brudens väninnor i hennes hem för att där vänta på brudgummen. När han kom för att hämta bruden och hennes följe till bröllopsfesten var brudtärnornas uppgift att möta honom med tända facklor och lysa upp vägen. I vår liknelse är det tio brudtärnor som väntar. Men brudgummen dröjer och tärnorna blir trötta och somnar. Plötsligt hörs rop om att brudgummen anlänt. Och det är nu det blir uppenbart att brudtärnorna skiljer sig åt.
Och skillnaden ligger just i hur de väntat på brudgummens ankomst. Fem var inte så kloka och hade inte med någon olja till sina facklor . Fem hade olja med sig och deras sätt att vänta är föredömligt. De lyfter det trotsiga framtidshoppets fackla. De var beredda trots att brudgummen dröjde. Och det är så Gud utmanar oss att leva.
De första kristna levde med en stark väntan på Kristi återkomst. De var förberedda. Och detta gjorde någonting med hur de levde sina liv. De ägnade sin väntan åt att göra gott. Det fanns en iver att dela med sig av sin tro i ord och handling. När tiden är inne vet vi inte. Men vi är närmare i dag än igår. Och jag tror att det är viktigt att hålla detta hopp levande. För det påverkar hur vi prioriterar här och nu.
Hur förbereder du och jag oss? Hur kan vi vänta på bästa sätt? Svaret är, tror jag, att vänta tillsammans med honom som vi väntar på! För att facklorna ska kunna brinna behövs olja. Vad oljan i texten symboliserar förklaras inte. Men jag tänker att det är Guds kärlek utgjuten i våra hjärtan. Att hålla sin fackla brinnande är att hålla kärleken vid liv. Och gång på gång behöver vi komma till honom och fylla på.
Liknelsen handlar om att vara försedd med ljus. Och är det något den här tiden behöver så är det just det. Det finns mycket mörker omkring oss. Krig som inte verkar ta slut, orättvisa levnadsförhållanden, främlingsfientliga krafter som breder ut sig alltmer. I en tid som denna behövs människor som väljer ljuset. Som vågar brinna trots mörkret. Som bejakar Guds kärlek i sina hjärtan. Så låt oss hålla våra facklor brinnande, till dess han kommer! Som Nils Bolander uttryckte det: "Gud behöver en vintergata av fackelmänniskor i de slocknande eldarnas natt."
