På allhelgonadagen var det exakt fem år sedan som en man som hade blivit tvångsutvisad från Sverige ringde mig från en kyrka i Bagdad. Jag kunde höra hur präster bönade och bad al-Qaida att inte döda. Men terroristerna sköt både prästerna och 60 andra. Andra lemlästades. Jag träffade överlevare i Paris veckan efter. De hade flugits dit för vård. Deras historier kommer aldrig att lämna mig.
När jag i söndags befann mig på kyrkogården i Södertälje stördes jag ännu en gång av ett telefonsamtal från ett främmande land, denna gång Syrien.
"Herregud, IS håller på att invadera Sadad", grät rösten i telefon. Sadad är en kristen stad som för två år sedan invaderades av islamister. Över femtio kristna dödades för sin tro på en dag. Staden återtogs sedan av regeringsstyrkor. Men nu är alltså IS nära en ny invasion.
Samtidigt fick jag ett meddelande från Sandra i A Demand For Action. Två unga män på en båt mellan Turkiet och Grekland hade hjälpt andra från att drunkna efter att båten hade kört på en klippa. Sedan försvann de själva i vattnet. Nu ville deras vänner ha vår hjälp med att undersöka om de fortfarande levde.
Vi satte igång sökandet. Vänner till oss sökte bland annat på sjukhus på de grekiska öarna. Inga spår. Jag får bilder av den ena. Mitt hjärta brister. Igen. Av en bild framgår det att han jobbade åt Röda halvmånen i Kamishly i Syrien. Han hjälpte bland annat sådana som flytt från Khabour.
Khabour i nordöstra Syrien tömdes helt och hållet på sin kristna befolkning i februari i år, så när som på cirka 250 personer som kidnappades av IS. För några veckor sedan avrättade IS tre av dem framför en kamera. Terroristerna hotade att döda alla andra på samma sätt om de inte fick 50 000 dollar i lösensumma för varje person.
För några dagar sedan åt jag lunch med Sabah Elia eller, rättare sagt, jag åt och hon tittade på. Sedan 22 personer av hennes släktingar från Khabour kidnappades fungerar hennes tarmsystem dåligt. Det är en fysisk reaktion på chocken. Sabah är ledsen och arg. Hon är förtvivlad över att hennes vänner blivit avrättade av IS och för att fler vänner och släktingar kan dödas. Hon är också upprörd över att ingen myndighet, ingen politiker i hela världen har kontaktat dem vilkas släktingar är kidnappade. Och över att man låtsas att förföljelsen av assyrier/kaldéer/syrianer och armenier inte existerar.
Den 31 oktober 2004, för elva år, sedan såg jag en video på en av de första kristna irakierna som avrättades framför en kamera.
I över tio år har fördrivningen av ickemuslimer från Irak pågått. Detta upprepas nu i Syrien. I ett decennium har jag och andra försökt leva ett normalt liv men samtalen om oförrätter mot kristna upphör aldrig. Allhelgonahelgen är en påminnelse om både döda och levande döda kristna om inte förföljelsen av dem stoppas.
