Det finns en dikt som handlar om Judas mamma. Den gestaltar hur hon också precis som Maria älskade sin son. Just nu gråter jag för en okänd mamma vars döda pojke ingen gråter för. Så är det, utan överslätningar eller ursäktanden, oavsett allt fruktansvärt som nyss har hänt i vårt land. Jag skulle på något vis vilja förmedla till den mamman att hon inte är glömd.
Poesi kan trösta. Poeten som på femtiotalet skrev en tröstedikt till Judas mamma hette Ebba Lindqvist. ”Lycklig, lycklig Maria! ”, står det i dikten. ”Hon som får sörja sonen som dog oskyldig. Vem vet vad det är att sörja en skyldig?”
Och den unge mannen som mördade, bar han ansvaret alldeles ensam?
Det finns flyktingfientliga aktivister som just nu ömkar sig för att deras politik förknippas med mordbränder och mord som inträffat i Sverige den senaste tiden. Själva skulle de aldrig hålla i tändstickorna eller svärdet, vissa av dem har skaffat sig höga positioner, de ser till att skydda sitt eget skinn så att de inte råkar illa ut – men de protesterar inte mot ens den grövsta hetsen mot människor på flykt som söker en fristad här. Hetsarna går deras ärenden. Det är dags nu att börja inse det. Det är också dags att börja se parallellerna med historien. "Vi får aldrig glömma", hette det, men vi har glömt.
Om samhället slutade utstråla att rasism och främlingshat är uttryck för något slags ”folkets röst” som vi måste respektera och ge utrymme åt för annars är vi inte demokrater, då skulle miljöer som systematiskt stimulerar till rasistiskt övervåld inte gödas på samma sätt som i dag. De skulle inte kunna erbjuda samma känsla av gemenskap och tillhörighet åt vilsna själar, om samhället slutade att aningslöst löpa med genom att signalera att rasismen representerar folket.
Mördaren i Trollhättan gjorde vad tiotusentals personer där ute i de mest hatiska och uppviglande ordalag dagligen säger borde göras. Att bagatellisera och mana till förståelse för detta hetsande är ett övergrepp för dem som utsätts och ett svek mot förvirrade unga. "De menar inget." Jo. Vi måste utgå ifrån att de menar något och ta konsekvenserna av det, vi som anser oss stå för något bättre.
”Varje natt stiger jag ner i dödsriket” står det i dikten om Judas mamma. ”Varje dag är att vakna till ny död. Lycklig, lycklig Maria! En gång var vi båda lika. En gång satt jag som Maria med min son i famn. Ingen kom för att tillbe. Jag tillbad ensam Judas, min son.”
Men någon gråter även för hennes pojke. Jag har gjort det.
