Denna söndag kallas i kyrkoåret för Tacksägelsedagen. Nog finns det skäl att kalla varje dag för en tacksägelsedag, men det är bra att det finns konkreta tillfällen som alldeles extra påminner oss om att leva i tacksamhet.
Traditionellt ägnade man denna söndag åt att tacka speciellt för allt det som vi så lätt, speciellt i vår tid och vår del av världen, tar för givet. Att Gud i sin godhet genom sol och regn låtit marken bära frukt och gröda som har blivit till mat på borden.
Tacksägelse är motsatsen till att ta för givet. Få saker irriterar mig mer än när någon tar min generositet för given och inte förmår sig att uttrycka tacksamhet. Men mitt i min indignation blir jag påmind om hur mitt eget liv inför Gud flödar över i ack och brister på tack. Listan på vad jag tycker är fel och borde åtgärdas verkar alltid längre och närmre till hands än listan på tacksägelseämnen.
Söndagens evangelietext handlar om tio spet-älska som blir botade av Jesus, men bara en av dem återvänder för att ge lov, pris och tacksägelse till Gud. Jesus frågar retoriskt: "Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara en som har vänt tillbaka för att ge Gud äran?"
Det mesta av Guds goda gåvor tycks vi ta för givet. Tillvarons ständiga mirakel trivialiseras. Vi tycks ha svårt för att se det stora i det lilla och vardagliga. En nyckel finns i att ”vända tillbaka”. Sören Kirkegaard formulerade de visa orden att ”vi lever livet framlänges men förstår det baklänges”. Oftast ser vi inte Guds goda fadershand och försyn i stunden och nuet. Livet rasar på i raskt tempo och vi hinner knappt med. Vi förstår inte vad som händer och ser inga tydliga tecken på Guds ingripande. Det blir inte som vi har tänkt och man ser som bekant bara det man tittar efter.
Därför är det klokt att nu och då stanna upp, bli stilla och se tillbaka på hur Gud har varit med och visat omsorg under timmarna, dagarna, veckorna och åren som ligger bakom.
Söndagens bibliska texter låter oss förstå att ingenting sker av en slump eller enbart på grund av människans planer och insatser. Därför kan vi vila i förtröstan i stället för att styras av förväntan. Gud är alltings ursprung, den som uppehåller och dirigerar allt. Han är hela tillvarons både ursprung och mål. Hans nåd och barmhärtighet är ny varje morgon och stor är hans godhet och trofasthet.
På miljoner sätt görs den synlig i det som kan tyckas vanligt och vardagligt. Men ofta ser vi det inte – för man ser bara det man tittar efter.
