Fyrtiotalistpoeterna harald forss (1911–1996) och bernt erikson (1921–2009) skrev i modernistisk anda sina namn med små bokstäver. Ja, forss skrev alla texter med små bokstäver, troligtvis inte som ett uttryck för ödmjukhet utan därför att han ville fragmentisera världen, ifrågasätta att allt är ett enda stort sammanhang, överhuvud ifrågasätta de stora anspråksfulla svaren på de stora frågorna. Vad vi kan veta är fragment – en tanke som för övrigt inte var främmande för Paulus. Det rådde, i kölvattnet på andra världskriget, allmän skepsis mot alla som kom med anspråk på patent eller totalitära system som lösning på världens problem. Därför (kanske) ville man också med typografin markera att man misstrodde sådana väldiga anspråk.
I gårdagens Svenska Dagbladet skrev Ulla Gudmundson, Sveriges tidigare ambassadör vid den Heliga stolen, i en bokrecension att författaren ifråga skriver Gud "med litet g, för att inte hamna i förutfattade meningar". Författaren är alls inte ensam om detta. Organisationen Humanisterna lär systematiskt göra detsamma. Det tycks mig som detta stavningsskick i hög grad är en markering av en ideologisk ståndpunkt: man markerar att man inte tror på guden ifråga. Det finns troende som tar anstöt av detta. Jag hör inte till dem, det faller inom ramen för yttrandefriheten. Jag blir mer förbryllad i min egenskap av språkvetare.
När Gud är ett egennamn bör ordet rimligtvis stavas med stor bokstav, alldeles som Allah (arabiska för Gud), Herren, Frälsaren, Mora-Nisse, Lill-Babs, Oden, Tor, Zeus, ja alla varelser, verkliga eller påhittade, som bär ett namn, om det så är Röde Orm, Tuffa Viktor, Pippi Långstrump eller Storsjöodjuret, som alltså stavas med stor bokstav, inte därför att man tror på vederbörande utan därför att det är fråga om ett egennamn.
Är det däremot fråga om ett så kallat appellativ eller artnamn, alltså ett substantiv som benämner ett ting med ett namn, vilket är gemensamt för alla ting av samma slag (till exempel berg, häst, stad, vatten), då skriver man det med liten bokstav: en gud, guden Tor, de nordiska gudarna. Det är skillnad på ortnamnet Berg, som betecknar ett samhälle vid sjön Roxen, och appellativet berg. Det första är ett platsnamn (stor bokstav), det andra är en benämning som kan användas om alla världens berg (liten bokstav).
Jag misstänker alltså att de som skriver Gud med litet g är rädda för att framstå som troende, och därmed hamnar de som gör så i varje fall hos mig i facket för förutfattade meningar, det vill säga jag tänker att de markerar en ståndpunkt med hjälp av typografi. De har förstås all rätt i världen att göra så.
Men det är ett intressant fenomen. Ett unikt och medvetet brott mot Språkrådets ”Svenska skrivregler”, paragraf 8.8.2, för att inte framstå som religiös, troende, med tomtar på loftet eller på annat sätt oåtkomlig för rationell argumentation.
