Den laglärde kände och kunde citera det dubbla kärleksbudet. Men frågan kvarstod: Vem omfattades av detta bud? Vem är egentligen min nästa?
Den retoriska frågan som ställdes av greker och romare under antiken var: hur kan en man vara lycklig när han måste tjäna någon annan? Deras övertygelse var att en fri man skulle tjäna sig själv och sina egna intressen. Att tjäna någon annan frivilligt, stod i strid med själva livets mening, att vara oberoende och förverkliga sig själv.
Här skiljde Israel ut sig från övriga folk. I centrum för deras tro stod det dubbla kärleksbudet som befallde Israel att älska Gud och älska sin nästa som sig själv. Men i fariséernas tolkning kom kärleken till nästan att avgränsas till dem som tillhörde den egna kretsen. Budet omfattade inte syndarna inom gudsfolket och inte heller dem som stod utanför det utvalda folket.
För fariséerna var det otänkbart att man skulle älska orena och syndare. För grekerna stod tanken om att leva för andra i vägen för deras vision om självförverkligande.
Men Guds kärlek och barmhärtighet omfattar både goda och onda, både dem som står innanför och utanför. Jesu liknelse om den barmhärtige samariten tecknar bilden av en medmänsklighet och en kärlek som sträcker sig bortom alla gränser och villkor. En barmhärtighet till och med mot sina fiender. Denna kärlek har fått sitt fulla uttryck i Jesus Kristus.
Vi måste dock skilja på lag och evangelium när vi läser denna liknelse. Det dubbla kärleksbudet är en sammanfattning av lagen och inte av evangelium. Lagens uppgift är att visa på Guds heliga vilja och leder, om vi tar den på allvar, till en insikt om att vi inte lever upp till den, hur allvarliga och nitiska vi än tycker oss vara. Sanningen är att ingen av oss älskar Gud av hela vårt hjärta och vår nästa som oss själva.
Därför står vi anklagade och dömda inför lagen tillsammans med den laglärde i liknelsen. Inför frågan: Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv? står vårt enda hopp och vår enda tröst således till evangelium. Evangelium handlar inte om vad vi ska göra för Gud utan om vad Gud i Kristus Jesus har gjort för oss. Evangelium bygger inte på att vi älskar Gud av hela vårt hjärta utan att Gud i sin barmhärtighet älskar sina fiender och har utgivit sin enfödde son för oss.
Vår frälsning vilar därför inte på att vi lyckas vara det vi borde utan på att Jesus Kristus är den sanne, ja den ende, barmhärtige samariten. Han är den som har förbarmat sig över oss, förbundit våra syndasår, lyft oss upp och fört oss hem. I den kärleken kan också vi älska och förbarma oss över vår nästa, för att han har älskat och förbarmat sig över oss först.
