Jag sa ingenting. Trots att jag såg pojkens chockade blick. Jag sa ingenting till mannen som nyss slitit tag i pojken och puttat ner honom hårt på marken för att han försökte tränga sig i tunnelbanekön. Jag sa inte "Det där är inte okej!" eller "Sluta!" eller något annat vettigt. Och det gjorde ingen annan vuxen heller. Vi lät bara pojken ligga där och tillät den arga mannen försvinna in i vagnen. Jag mådde illa av min feghet efteråt.
Jag låter bli att säga och göra sådana saker hela tiden. Låtsas inte höra skitsnack eller rasistiska kommentarer, låter orättvisor ske, frågar inte mannen på bussen som uppenbarligen mår dåligt om jag kan göra något. För att jag inte alltid orkar vara den jobbiga, för att jag vill bli omtyckt, för att jag är rädd, för att jag tänker att det är andras ansvar.
Men nu har jag börjat öva. Forskning visar nämligen att träning och utbildning kan stärka vårt mod att visa civilkurage. Vissa människor kanske är modiga av naturen. Men inte jag. Jag är oftast rädd. Så jag övar. Träningen går för tillfället ut på att i förväg bestämma mig för att inte hålla tyst när jag inte håller med.
För några veckor sedan var jag på en resa tillsammans med massa människor jag inte känner. Plötsligt dök en sådan där situation upp. En äldre man började prata nedvärderande om feminism. Efter ett tag kom han in på Saudiarabien. Menade att deras system gav stabilitet och att det skulle bli kaos om det förändrades. Och att det här med att kvinnor inte får köra bil är ett överdrivet problem. De har ju privatchaufförer som kör dem till vilka köpcentrum de vill, och att shoppa är väl det enda som kvinnor behöver? Hehe.
Och jag sa någonting. Sa "Nej", både högt och argt. Trots att jag förstörde stämningen. Trots att de andra mest fnissade med. Trots att jag inte kände gruppen jag reste med och ville att de skulle tycka om mig. För i Saudiarabien blir kvinnor inte myndiga utan måste företrädas av en manlig förmyndare, deras vittnesmål är bara värda hälften av en mans och i år är första gången de ska få rösta – men bara i lokalvalen. Kvinnors mänskliga rättigheter är inte skämt. Och det är inte roligt att nedvärdera mig och alla andra kvinnor till någon som bara bryr sig om att shoppa.
Det bästa med att vara modig är att modet fördubblas varje gång. För när jag vågar säga ifrån inser jag detta: alla kommer ju ändå aldrig att tycka om mig eller att hålla med mig om allt. Och det är verkligen inte så farligt. Så vad behöver jag då vara rädd för?
