På söndag är det Heliga trefaldighets dag. Den här söndagen är en ovanlig helgdag i kyrkan eftersom den är nästan ensam bland de kyrkliga högtiderna om att inte ha sitt ursprung i en historisk händelse. I stället handlar den här söndagen om funderingar om vem Gud egentligen är. Något jag tror att många människor undrar över, också i vårt land. För om Gud finns, vem är han och på vilket sätt har han med mitt liv att göra?
Och det stora är att den Gud som Bibeln beskriver inte är en anonym gud. Han har gett sig till känna som Fader, Son och Ande. Det handlar om en gud som till sitt väsen är relation och som söker relation med varje människa. Och det är detta mysterium som vi firar på söndag. Och det är verkligen ett mysterium! Alla som undervisat konfirmander vet att just detta med treenigheten är något av det svåraste att förklara. Man kan använda olika förklaringsmodeller som ackordet, treklövern eller H2O för att peka på att Gud är tre i en och en i tre. Ändå är min känsla att förklaringsmodellerna inte når ända fram. Och kanske är det så det ska vara. Treenigheten är inte ett räknetal att lösa eller en kod att knäcka. För hur mycket vi än försöker förstå och förklara så är Gud alltid större. Som prästen Bengt Pleijel uttryckte det: "Om du begriper, att du inte begriper så mycket av detta, så har du begripit något mycket väsentligt."
I dagens text talar Jesus om att kunskapen om Gud är fördold för de kloka men uppenbarad för dem som är som barn. Tron handlar inte om kunskap, intelligens och logik. Nej kunskapen om Gud handlar om ett förhållningssätt. Att bli som ett barn. Hur är då ett barn?
Jag är just nu föräldraledig med min tredje son, även om ordet ledig i sammanhanget känns något missvisande. Han har nyss börjat krypa och upptäcker med stor förtjusning allt i sin omgivning genom att stoppa det i munnen. Allt är spännande och det finns hela tiden mer att utforska. Barn har en förmåga att närma sig både världen och Gud med en speciell öppenhet. Och lika självklart som han tar sig runt överallt kan han plötsligt slänga sig i min famn och bara utgå från att jag ska ta emot. Ibland önskar jag att jag hade lite mer av det där i mig. Den där öppenheten. Den där tilliten. Men som vuxen är det inte alltid lika enkelt. Kanske är man bränd av livet på olika sätt. Och det kan vara lätt att bli cynisk. Men det är min bön: att få vara som ett barn inför Gud. Öppen att ta emot livet som det blir en givet och trygg i hans famn oavsett. Och det är dit mina grubblerier hela tiden för mig, också när jag inte förstår. För det handlar inte i första hand om att få större kunskap. Trons mysterium uppenbaras när vi öppnar vårt hjärta och våra liv för den treenige guden. Då ser vi vem han är. Då kan trons under ske!
