Vi skulle vilja se Jesus, sade grekerna till Filippos. Men ingenstans i Nya testamentet finns några som helst beskrivningar av Jesus, hur han såg ut, hur hans röst lät. Vi vet att han hade temperament. Läs Matteus 23 och hör den vrede som skälver där. Han rördes av medlidande och grät med dem som grät. Han jublade i den helige Ande. Han råkade i ångest inför sin död.
Saliga de som inte ser och ändå tror, säger han till Tomas. Tron ersätter skådandet, så länge vi lever här på jorden. Att tro på Jesus är att se honom.
I katedralen i Turin förvaras en linneduk, på vilken man anar konturerna av en kropp. Bilden blev riktigt synlig först 1898, när man fotograferade den grova duken. På negativen man ser klarast: en torterad man, med märken efter spikar, lans, törnekrona och prygel. Ingen som ser ansiktet kan undgå att genast tänka på Jesus. Han har skägg och långt hår med mittbena. Paradoxalt nog vet vi inte hur Jesus i verkligheten såg ut, men konsten har sin bild klar, och vi känner genast igen Jesus på de flesta avbildningar, från de stora mästarna till missionsbokhandlarnas enkla oljetryck — och på duken i Turin.
Enligt en C14-undersökning som gjordes 1988 härstammar duken från högmedeltiden. Men resultatet har ifrågasatts, och det finns de som hävdar att duken verkligen är Jesu svepning, som under århundraden utsatts för alla slags föroreningar. En pollenanalys skall ha visat att duken under första årtusendet befann sig i Mellanöstern. Ingen enhet har nåtts bland forskarna om hur bilden på tyget kommit till. Det grova tyget, vävt i fiskbensmönster, innehåller inga färgpigment, och bilden är alltså inte påmålad. I strid mot traditionen är det inte händerna utan handlovarna som är genomborrade av spikarna.
Katolska kyrkan uttalar sig inte om vetenskapliga frågor, typ hur gammal denna gravduk är, eller huruvida den är Jesu verkliga svepning. Det är ett fall för forskningen. Men kyrkan visar med oregelbundna mellanrum svepeduken som en ”ikon av Jesu lidande”.
Den troende får inga matematiska bevis för att Jesus är uppstånden och lever för evigt. Men om Kristus inte har uppstått är vår tro meningslös, säger Paulus. Enligt Johannesevangeliet (3:33) är tron detsamma som att sätta sin personliga underskrift och sitt sigill under det som Jesus, Guds budskap till oss, lovar och försäkrar. Gud kan inte bedra och inte bedras.
Kristi uppståndelse är tecknet på att världen inte är ett enda stort fiasko utan har ett mål, där allt, också det mest förfärliga som händer pekar på Jesu lidande, död och uppståndelse — nyckeln till existensen.
