En tragedi slutar olyckligt. Dess syfte är att väcka fruktan och medlidande. Aktörerna visar i ord och handling sina karaktärer. Händelserna arrangeras så att lycka och olycka illustreras. Livets mening är att handla, att verka. Lyckan eller olycka är resultatet av människors karaktärer, deras personliga val mellan möjliga alternativ. I valet avslöjas karaktären. Pjäsen kan ha historiska personer som aktörer men behöver inte eftersträva historisk sanning; den ska hellre framställa vad som är sannolika eller nödvändiga konsekvenser av människors val och av oväntade, oönskade och okontrollerbara händelser. Fruktan och medlidande väcks i synnerhet när någon inser för sent vad som blir följden av tidigare val. Personerna måste framställas som konsekventa, men är de inkonsekventa, då måste de vara konsekvent inkonsekventa. Berättelsen ska innehålla oväntade komplikationer och mynna ut i en upplösning, där handlingen plötsligt byter riktning, där den framgångsrike blir olycklig eller någon dör eller någon upptäcker den hemska sanningen. Som när den sluge skurken överlistas av verkligheten och möter sitt öde.
Det är inte jag som säger detta, det sades av geniet Aristoteles (död 322 f Kr) i hans fragmentariskt bevarade "Poetik". Men det är så sant som det är sagt. Det som gällde i det gamla Grekland gäller än och bekräftas av många lysande tv-serier vi kan se på skärmen i hemmets lugna (eller mindre lugna) vrå.
Tänk på "House of cards", Korthuset, där den förslagne Frank Underwood med list och tur tar sig hela vägen till presidentposten och låter det tvivelaktiga ändamålet (absolut makt) helga de brottsliga medlen (manipulation och mord). I den briljanta "True detective", skriven av litteraturprofessorn Nic Pizzolatto, blir ondska och moraliskt förfall till en metafysisk thriller om människans valmöjligheter. En tragedi i Louisianas träskmarker och i de moraliska träskmarker som behärskas av knarklangare och hallickar. Inget för söndagsskolan, men styvt och fängslande som Shakespeare.
En verkligt bra tragedi är inte uppbygglig. Den ska väcka fruktan och medlidande i åskådaren/åhöraren/läsaren. Vi ser inte "Sopranos" för att hitta moraliska förebilder. Vi förundras av det faktum att vi börjar heja på ärkeskurken Tony.
Välmenande kristna tror att berättelser borde vara uppbyggliga, särskilt i Bibeln. De har inte förstått att den heliga Skrift handlar om verkliga livet. Läs romanen om David, eller ännu bättre: slå upp alla personnamnen i Jesu släkttavla enligt Matteus och konstatera varför Jesus fick sitt namn: Räddaren som skulle frälsa sitt folk från deras synder. Inte för att bli den lyckade avslutningen på en framgångsrik släkthistoria.
