Det har gått snart fyra veckor sedan Michael Brown sköts till döds i Ferguson, Missouri. Protesterna har blivit lugnare och federala myndigheter undersöker fallet. Men många frågor återstår att besvara. Varför sköts Brown sex gånger? Varför har Ferguson bara tre svarta poliser mot 53 vita trots att 71 procent av invånarna i samhället är svarta? Varför rullade polisen in i Ferguson i stridsvagnar som om de invaderade Afghanistan?
Det som hände delar vårt land. Vissa tar ställning för polisen, andra känner stark sympati för Browns familj och undrar om deras egna svarta söner går säkra på gatorna. Men det finns också många amerikaner som står vid sidan av den bittra kampen. Vi vet inte vad vi ska säga, så vi säger ingenting.
Jag bor inte i St Louis och jag har inte tillgång till alla fakta i detta komplicerade fall. Men jag förstår varför många afroamerikaner är upprörda. De har egen kunskap om rasism. De har blivit stoppade av polisen bara därför att de är svarta. De känner sig inte säkra. Och de känner att de inte behandlas juste i ett land som hävdar att det står för sanning och rättvisa.
Jag bad tre pastorsvänner, alla afroamerikaner, att dela med sig av sina erfarenheter av rasism. De har alla sina egna historier att berätta.
Paul Carrette, pastor i Oxon Hill, körde in i ett område i Annapolis för att besöka en av församlingsmedlemmarna. Två poliser stoppade honom. De hävdade att rutorna i hans bil var för mörka. Men när han berättade var han köpt bilen gick de sin väg.
Lewis Lee, pastor i White Marsh, var med om en traumatisk upplevelse när han som 12-åring besökte en snabbmatsrestaurang tillsammans med en svart vän. En grupp vita män jämförde svarta med apor och skojade om lynchning. ”Kan du förstå hur skräckslagna vi var, omgivna av en grupp vita som stirrade på oss?” undrar Lewis.
Lester Lee, pastor i Edgewood, säger att han alldeles nyligen upplevde rasism när han var spekulant på ett hus. När säljaren insåg att Lester var svart meddelade han omedelbart att det inte längre var på marknaden. Ändå hade huset varit till salu tidigare samma dag och var utbjudet till försäljning dagen därpå. ”Jag hade förväntat mig ett sådant beteende på 60-talet men inte i dag”, säger Lester.
De här männen är pingstpastorer. De beklagar sig inte i onödan. De har förlåtit dem som inte visat dem respekt. Men tragedin i Ferguson påminner återigen om att vi har lång väg kvar innan de blödande såren är helade. Och inget kommer att ändras om vi inte talar om saken.
Paulus skriver i Galaterbrevet: ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag” (Gal 6:2). Ska vi bära en väns börda måste vi finnas i hans närhet. Låt oss tillbringa tid tillsammans, samtala, lyssna och be tillsammans. Låt oss känna varandras smärta. Bara så kan vi hela det otäcka sår som öppnades i Ferguson.
