Vid klassiska institutionen i Lund, där jag verkat sedan trettiotre år, infördes 1866 en helt ny undervisningsform: seminariet. Ordet betyder plantskola. Två gånger i veckan skulle studenterna drillas i textkritik, varannan vecka skulle någon lägga fram en uppsats för diskussion. Textkritiken försöker fastställa vad författare för tusentals år sedan verkligen skrev, bortom alla avskrifter. Uppsatserna ska innehålla ett påstående, som man kan stödja eller avvisa, i båda fallen med solid argumentation. Seminariemodellen spred sig sedan till andra universitet. Nu hålls så kallade seminarier vid Almedalsveckan och i Stockholm Pride, men mer som förkunnelse än som kritiskt sökande av sanningen.
Alla förkunnare av ett budskap borde tvingas sitta i ett seminarium, där de andra deltagarna haft chansen att läsa manuset i förväg. Man upptäcker inte bara tryckfel och sakfel. Varje påstående läggs under lupp. Verkligheten är långt mer komplicerad och nyanserad än vad förkunnaren önskar sig. Enklast vore om man kunde måla en helt entydig fan på väggen och utpeka en enkel väg till himlen.
I en gudstjänst är det sällan någon som räcker upp handen och frågar: men är det verkligen så? Predikanten får därför en behaglig känsla av att ha publiken i sin hand, att alla är med på noterna. Kritiska synpunkter undanbedes.
Men i seminariet är det meningen att man ska bli motsagd. Så undviker man fel och missbedömningar i nästa version av manuset. Det är aldrig roligt att bli kritiserad av begåvade kamrater, det sänker självkänslan. Men i det längre loppet är man djupt tacksam för kollegernas hårdhänta granskning. För varje svacka i självkänslan har man lärt sig undvika någon typ av misstag. Ska man småningom disputera på en avhandling, då är man glad för att ogräset skiljs från vetet på ett så tidigt stadium som möjligt.
Kritiken är inte illvillig, den är välvillig. Den liknar bilprovningen. Man biter ihop och hoppas att inga fel ska upptäckas. Visar det sig att bromsen inte tar och underredet är rostigt blir man aningen deprimerad. Det kostar pengar att åtgärda felen och komma igen. Men ingen vettig människa avvisar kritiken. Den sparar liv.
Så borde man tänka om all kritik man får. Påpekar någon brister i det jag säger, då ska jag inte se det som en kränkning, inte som anmärkningar på utseendet, klädseln, den personliga hygien eller intelligensen, utan som något vänligt, livsbefrämjande, något som kan tillbakavisas på solida grunder – alternativt vara fullständigt berättigat.
I båda fallen är jag vinnare.
