Jag minns än hur livstidsfången spände ögonen i mig och sa:
– Du ska ha klart för dig att bara en enda rejäl fylla skiljer vem som helst från den här kåken.
”Kåken” var Kumlafängelset.
Jag tänker ofta på den här repliken när jag hör om förfärande våldsbrott, som nu i midsommarhelgen. Inte för att jag tror att det ligger alkohol bakom vartenda brott, även om det är så allt för ofta. Det är inte det som är poängen.
Poängen är att en medmänniska som du och jag en dag vaknar upp till insikten om att ha begått en förfärlig handling, ett brott inte bara mot landets lag utan mot Livets och, med all sannolikhet, också mot de principer som hon själv bekänner sig till.
Poängen är att brottslingen inte är av en annan sort än vi andra.
Nej, det handlar inte om att släta över eller förringa. Absolut inte. Vare sig brottslingen eller brottsoffret eller deras anhöriga och vänner är betjänta av att gärningen förminskas. Tvärt om! Det är bara genom att se sanningen i vitögat så långt det över huvud taget är möjligt som de sår som brutalt våld river upp kan läka, om än med kraftiga ärr. Straff och hämnd kan det inte, ty ingen hämnd kan någonsin fylla en avgrund av saknad och inget straff kan mätta bitterhet triggad av hämndbegär. Aldrig någonsin.
I det ljuset blir vårt system för att döma och straffa problematiskt.
Ingen ska påstå att det är enkelt. Gärningsmän och situationer är olika. I akuta skeden kan enda vägen vara att skärma av och låsa in. Tid och utrymme måste också skapas för att komma till insikt, reda ut och förstå. Människor som är farliga för sig själva och andra kan behöva låsas in. Det är inte det vi talar om.
Men de fyrkantiga system vi skapat för att lagföra och straffa brottslingar har ett otroligt högt pris och skapar inte sällan fler problem än de löser. De mastodontfängelser vi byggt står som absurda utropstecken över en kriminalpolitik som kört ner i hjulspår och gått över styr. Ett samhälle som mäter och väger gärningens tyngd och på offrets vägnar utmäter straff löper risk att frånta såväl offer som gärningsperson möjligheten att reda ut, förstå och komma vidare.
Få torde invända emot att det är bäst att leva försonad. Ändå avfärdas oftast de som pläderar för att försoning också ska vara rättsväsendets mål som blåögda svärmare. En man som ärkebiskop Desmond Tutu kan dock inte avfärdas så. Som ordförande för Sydafrikas Sannings- och försoningskommission efter apartheid har han sett mer illgärningar än de flesta. Ändå, eller just därför, lanserar han försoning som utväg för alla berörda också vid de mest bestialiska brott (läs boken "Förlåtelse – den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld", Libris 2014). Om inte annat borde exempel som hans, grundade på erfarenhet, få oss att leta efter alternativa sätt att hantera brott och straff.
