Vem ska ta hand om Kalle när han får sparken eller blir sjukskriven? Staten eller vännerna? Svar: båda, förstås. Vänner kan aldrig skaka fram statens resurser, och staten kan aldrig ersätta vänner. Men mellan dessa storheter finns också ett rikt spektrum av andra aktörer som allt oftare, och med rätta, fokuseras. Civilsamhället har blivit ordet för dagen. Räkna med att det kommer att användas frekvent under valrörelsen.
I går behandlade Dagens Nyheter ämnet på ledarplats – med flera referenser till Dagen för övrigt – där man kallade de medlemmar från Klara kyrka som serverar varmt kaffe till hemlösa på Sergels torg för välgörenhetens obemärkta fotsoldater, och påpekade att nästan två miljoner svenskar arbetar ideellt i någon organisation.
Det behövs ingen organisation för att bjuda någon på kaffe. Men nära nog alla organisationer, inklusive världsvida sådana med tusentals anställda, har fötts ur kaffekopp.
Av tradition har svenska myndigheter låtit civilsamhällets organisationer vara i fred, bland annat genom att låta bli att detaljreglera dem i lag. Sympatiskt, kan tyckas. Staten ska inte i onödan peta i idealiteten. Men hur ska man hantera gränserna mellan business och idealitet när 150 000 personer står på de ideella organisationernas lönelista? Moms på kyrkkaffe med hembakat bröd blir bara löjligt. Att generellt lägga föreningarna under aktiebolagslagen kan i förlängningen ta död på dem.
På 80-talet släppte stat och kommun sitt monopol på välfärdstjänster, bland annat i tron att civilsamhället skulle dra igång innovativa alternativ byggda på ideologiskt driv. I stället tog näringslivet över och en del skattepengar hamnade på privata konton i skatteparadis. Mycket gick fel, men ännu kan man göra om.
Ideella organisationer borde ha goda förutsättningar att driva goda projekt där flera än de anställda utgör miljö med sin närvaro och där jobb skapas för dem som hamnat i det som numera kallas utanförskap. Sociala företag med inslag av ideella insatser och utan avkastningskrav skulle kunna utvecklas i större utsträckning än nu.
Men från att vara en traditionell förening med diverse fritidsaktiviteter till att driva en institution eller ett företag är stegen många och långa. Det handlar om uppstartskostnader, ägande, driftsform, riskbedömningar, bemanning och mycket mer, och som det nu ser ut spelar inte civilsamhället på samma planhalva som vare sig uppdragsgivare eller konkurrenter.
Om man på allvar tänkte igenom de här frågorna och ändrade villkoren skulle här finnas plats för kreativa entreprenörer som hellre arbetar med icke vinstdrivande modeller än samlar i egna lador. Då skulle kvalificerade och kompetenta människor med kraft att göra stor skillnad få en chans att utveckla nyskapande alternativ.
