Fallet Ellinor Grimmark och reaktionerna kring det motiverar en offensiv mot likriktningen av samvetena i den svenska vården. Den offensiven borde ledas av Kristdemokraterna om partiet ska bevara sin trovärdighet. Ta spjärn mot Europakonventionen och ta råd av partikamraterna i andra europeiska länder!
För exakt 40 år sedan sysslade Dagen mycket med denna fråga. När justitieminister Lennart Geijer våren 1974 vid en presskonferens presenterade propositionen om rätt till abort, frågade jag om den innebar att det skulle bli omöjligt för sådana gynekologer som var emot fri abort att göra en normal gynekologkarriär och bli klinikchefer, men han svarade nej. Han borde ha varit tydlig med att det inte fanns någon garanti för en sådan tolerans.
Det stod ju inget i lagtexten om samvetsfrihet. I propositionen sades det att man till abortverksamheten borde undvika att knyta personal som exempelvis av moraliska eller religiösa skäl har svårt att acceptera sådant arbete, och det var i varje fall ingen garanti för de samvetsömma. Själv reste jag till Finland och intervjuade en ung läkare, Markus Viljanen, som höll på med sin specialistutbildning till gynekolog och som avskedats från sin tjänst vid ett sjukhus i Lahti därför att han på grund av sin tro inte kunde medverka vid aborter.
Detta varnande exempel bidrog till framstötar i socialutskottet som i ett yttrande "förutsatte" att "läkare och annan sjukvårdspersonal som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad".
Detta lät betryggande, men när hela saken ställdes på sin spets genom att narkosöverläkaren i Piteå Lennart Winroth både för egen och annan personals räkning begärde en sådan organisation att samvetsfriheten garanterades visade det sig till sist i ett utslag av regeringsrätten att landstinget hade rätt att av läkare i sin tjänst kräva medverkan vid aborter. Man nådde i Piteå en personlig lösning. Men det stod klart att sjukvårdshuvudmännen inte var tvungna till det.
Det är därför jag blir så förvånad över att majoriteten av kristdemokraterna motsätter sig en lag som tydligt ger rätt till samvetsfrihet i vården. När till och med ledande KD-politiker menar att problemet är väldigt litet, kan det ju bero på att likriktningen redan gått så långt, att dugliga läkare och välutbildad sjukvårdspersonal i stor utsträckning valt andra karriärvägar eller undviker att tala om frågan därför att de vet att minsta diskussion äventyrar de personliga lösningar som de beviljats. Men att många läkare upplever aborterna som ett problem bestyrks ju i senaste numret av Läkartidningen. Jag efterlyser mer fingertoppskänsla i KD-ledningen inför de signalerna!
