När Staffords akutsjukhus i England öppnade på 1980-talet var det en förebild inom den brittiska vården. 25 år senare hade över tusen patienter vanvårdats till döds i det som kallats den värsta vårdskandalen i modern tid. Svårt sjuka skickades hem och siffror förfalskades för att klara de utlovade effektivitetsmåtten. En liten grupp sjuksköterskor såg till att pengarna gick före patienterna. Tidningen Vårdfokus påminner om skandalen i nr 12/2013.
Var det särskilt onda människor som jobbade där? Inte alls. Var de som införde kvantifieringen i vården cyniska? Självklart inte. Köer skulle bort, skattepengar användas optimalt och alla skulle bli glada.
I stället blev det gradvis viktigare att ha korta genomströmningstider än att behandla patienter rätt. Stressen ökade, och under stress kan den bäste börja tänka det otänkbara. Undersökningar visar att till och med den mest serviceinriktade affärsman under press kan börja betrakta kunderna som fiender, och behandla dem därefter. Samma mekanismer gäller förstås för vårdpersonal, lärare, handläggare på Försäkringskassan eller Migrationsverket – eller dig och mig. Man börjar förutsätta att människor simulerar, obstruerar, fabulerar eller helt enkelt inte passar in. Då får de skylla sig själva.
Det fanns en tid när det var närmast självklart att stress på arbetet berodde på att det var för få som gjorde jobbet. Kanske så självklart att maskande ibland blev ett problem. Så svängde pendeln. Nu verkar det lika självklart att problemet är att de anställda arbetar fel eller för sakta. Kunde vi inte ha stannat mitt på vägen?
Men perspektivförskjutningar är försåtliga. Plötsligt kan de vända världen upp och ner. Det verkade ju så rejält att mäta allt i ekonomiska termer. Bara nyktra siffror, inget tjafs. Men till slut kom människovärdet i kläm.
– Kanske är själva människan värdelös om hon inte går med ekonomisk vinst, undrar Maria Küchen i Humanisternas årsbok 2014. I orden ”välja vård” ligger underförstått att om jag blir sjuk så har jag valt det, fortsätter hon. Och den som ”väljer” att ligga samhället till last får ett lägre värde än den som ”väljer” att bidra till det mest värdefulla vi har: Den ekonomiska tillväxten.
Eller som fotografen Åse Bengtsson Helin säger i tidskriften OmVärlden: ”I ett samhälle där maktlöshet är något fult, blir också offret det.”
Man ska inte generalisera, allt är verkligen inte mörkt. Tvärt om! Men man ska heller inte bortse från de varningsrop som höjs. Och vi har ett ansvar att sätta fingret på de strukturer, ledningsmodeller och styrinstrument som till slut sätter det förment rationella framför det mänskliga.
– Var barmhärtiga, sa Jesus. Så enkelt kan det lackmustest se ut som kan användas hela vägen från individnivå till nationella program.
