Konsert med en återförenad gospelkör från 90-talet. Fullt ös utan noter. De framför inte en sång, de är kanaler för en känsla som är långt större än de var för sig kan greppa. De finner röstresurser de inte visste att de hade, de träffar toner de aldrig tagit och förmedlar tillsammans ett budskap de inte visste att de kunde uttrycka.
I varje ögonblick är kören en kollektiv spegel av körledarens mimik och rörelser. Här skapas crescendon eller viskningar och en rytmisk koreografi. Dirigenten spelar på kören som vore den ett piano. Ingen – inte publiken, inte kören – vet sekunden före anslaget vilken ton som kommer härnäst. Vi som lyssnar uppslukas och dras in i scenens drama. Den musik som föds i stunden gör oss närvarande här och nu.
Där och då glömmer vi att musiken har skapats under långa timmar av svett och möda, skratt och gråt. Utan den tillit till varandra som byggts upp över tid skulle inte sångarna våga ge sig hän i den ögonblickets överlåtelse ur vilken musik uppstår. I det här fallet skapades den för 20 år sedan, men minnet sitter i ryggmärgen likt förmågan att cykla. Gårdagarnas slit växlas in i nuet. Men också i morgondagen.
– Vi påmindes om att vi är en familj, säger en av sångarna dagen efter medan hon jobbar med kyrkkaffet. Livet har fyllt i texterna och gett dem ny mening. Konserten sitter kvar i kroppen, och nu jobbar jag här med en känsla av sammanhang, glädje och inspiration.
Längst bak i kören stod den som håller i församlingens ordförandeklubba. Mellan körledaren och honom "familjen", ett femtiotal av deras jämnåriga och vänner. 70-talister som ger sin tid och kraft i den kyrka som nu vibrerar av deras röster. Körsången gör något med dem som sjunger och oss som lyssnar. Inte minst ger den färg åt städning och sammanträden.
Kanske är körledaren den siste domptören i den svenska lagomheten. Ordföranderollen däremot handlar om att lyssna och jämka, vänta ut, samla ihop och skapa riktning i mångfald och olikheter. Man kan inte leda en församling som man leder en kör och inte en kör som man leder en församling. Båda behövs. Av körsången byggs en skönhetens katedral av eteriskt material, lika oumbärlig som den byggnad av trä och sten i vilken den framförs. Den ena förutsätter den andra likt hönan och ägget.
I tidskriften NOD finner jag ett citat av rabbinen Abraham Joshua Heschel som uttrycker vad det är som förenar körens och församlingens liv: "målet [är] inte att ha utan att vara, inte att äga utan att ge, inte att kontrollera utan att dela, inte att kuva utan att vara i överensstämmelse."
Kan körens förhållande till dirigenten lära oss något om vad det är att överlåta sig i Skaparens händer? Om vad som kan åstadkommas i absolut tillit, gemenskap och överlåtelse, skapad av lång tids övning, motstånd, reflexion och fostran mitt i verkligheten.
