Brasiliens kongress diskuterar att förbjuda barnaga. En kristen nyhetssajt i landet använder svensken David Eberhards bok "Hur barnen tog makten", som argument mot lagförslaget. Till saken hör att varken Eberhard eller kristna i Sverige är för barnaga. Boken har för övrigt gjort vår exotiska svenska barnuppfostran till en snackis även i England, Kina, Australien och Malaysia.
När jag läser om detta i Dagens Nyheter påminns jag om en telefonsignal från USA på 90-talet. En kristen familjeorganisation klurar på en kampanj om barnagans betydelse och nu ställer deras representant för honom självklara frågor om hur de kristna i Sverige har bekämpat lagen mot barnaga. Han är skakad när han till slut inser att någon sådan kamp knappast förekommit.
Min hjärna kopplar om till minnet av sexårige John som olovandes tog hissen på hotellet. Pappa, som var amerikansk missionär, mötte John i dörren med två saftiga örfilar som fick honom att storgråta. Därefter en stor kram och orden I love you! Jag hejdade impulsen att klappa till pappan. Jag skulle inte ha klarat krammomentet.
Det Eberhard angriper om jag förstått saken rätt – jag har inte läst boken – är vår tids benägenhet att involvera barnen i alla frågor: föräldrar ska våga fatta beslut, menar han. Det är tänkvärt i en tid när vuxna klagar över att de själva stressas av alla val. Men vem söker inte balanspunkten mellan friheten i att påverka sitt eget öde och tryggheten i fasta ramar?
Efter DN-läsningen träffar jag en grupp kristna och muslimska ledare för att tala om våld i nära relationer. Barnaga hör ju hit. Utgångspunkten är det vi brukar kalla hedersvåld, men bilden vidgas snabbt. Vi vet att våld förekommer inom alla klasser, livsåskådningar och grupper. Detta är alltså ett problem som präster, pastorer och imamer möter i själavård och rådgivning.
Samtalet styr snabbt in på den Robinsonvärld vi alla lever i där man kan bli bortröstad för att man är fel, gör fel eller ser fel ut. Om hedersrelaterat våld beror av grupptryck, hur ska vi då bedöma det massiva grupptryck vi utsätts för i den offentliga miljön och via media? Kan man väga tvånget att dölja sin kropp från topp till tå mot det tvång som får en tonåring att klä av sig inför webbkameran? Kanske är den skräck som delar av vår livsstil uppväcker i den som kommer från en annan kultur sund i relation till allmänmänskliga värderingar om vad som är gott och rätt? Förmår vi att ta till oss det?
David Eberhard skrev inte sin bok för att stödja barnaga i Brasilien. Men detta är en bra påminnelse om att läsaren alltid nalkas texten med en förförståelse. Det gäller såväl en svensk debattbok som världsreligionernas urkunder. Vi kan alla ta till oss att inte dra förhastade slutsatser, men vara öppna för att lära också av andras i förstone märkliga sedvänjor.
