De stora kvällsdrakarna brukar ha en osviklig näsa för vad som är tabu och därmed kontroversiellt nog att dra läsare. Därför är väl det faktum att Marcus Birro beretts krönikeplats i Expressen ett tecken så gott som något på att kyrka och tro håller på att armbåga sig fram i offentligheten igen.
Och det ska sägas till Birros heder att han inte försitter chansen att bruka den megafon han fått. Hans krönikor länkas och kommenteras högt och lågt. Och de applåderas av kristna som annars förbigår Expressen med tystnad. Äntligen någon som står upp för de Jesustroende, som törs ropa ut på torget vad mesiga kristna ledare inte vågar säga, utropar många belåtet. Och visst ska Birro ha uppskattning för sin tydlighet. Men det är också lätt att bli fartblind och ta i allt mer när gamla och nya vänner applåderar.
Det kan också lätt hända att hans nya vänner slukar allt han säger med hull och hår. Om han har rätt om Jesus måste han väl ha rätt om kriminalvården också? Faktum är att Marcus Birro själv, om han är det minsta mänsklig, kan gå i samma fälla. Här trampar alla vi som har betalt för att tycka fel nu och då. Jag är alltså inte ute efter mannen. Men saken.
Som när Birro säger i en krönika att "livstid bör vara livstid". Det går inte ihop med att tala om Jesus som vägen till Gud. Jesus dömer ingen till livstid, han erbjuder förvandling och hopp. Livstidsstraff är oförenligt med en sådan människosyn.
Vi har inte heller ”vansinnigt för låga straff i Sverige”. Visst finns det sådana exempel, men generellt har vi snarast ”vansinnigt” för långa straff. Och vi ska inte ”skifta fokus från brottslingar till brottsoffer”, men väl se på såväl brottslingar som brottsoffer på ett annat sätt än vi gör i dag.
När Birro slår fast att ”Sverige är ett tvådelat land” där vi på ena sidan har ”den mediala, kulturella och politiska eliten” och på andra sidan folket skapar han själv den klyfta han påtalar.
Ingen är betjänt av den sortens förenklingar. Det handlar inte om elitism utan om utsiktspunkt. Birro är själv en del av den elit som har förmånen att på heltid och med ett helikopterperspektiv kunna ägna sig åt att reflektera över samhället. Det är så det måste fungera. Problemet är inte att vi ser olika bilder och skilda lösningar, utan att dialogen är för svag mellan människor med olika perspektiv. Vi behöver arbeta med brister i den kommunikationen, inte riva oumbärliga broar genom att tala om "tvådelat land".
Folk som Marcus Birro kan behövas som en sorts ”vispar” som rör upp förträngda bottensatser i det ofta urvattnade offentliga samtalet. Men skribenten har ett ansvar för det som sägs och hur det sägs. Och läsaren har ett ansvar för att inte oreflekterat tillåta sig att bli en megafon för tillspetsade åsikter.
Gårdagens brev till Reinfeldt i Expressen var för resten genialt. Marcus Birro när han är som bäst.
