1927 skrev en ung holländare, Willem ten Boom, en doktorsavhandling i Tyskland. Den handlade om att ett förfärligt förakt för svaghet höll på att slå rot i landet. De få som läste den skrattade åt den. 18 år och nära 60 miljoner döda senare kunde världen hålla sig för skratt.
Förakt för den svage har en marknad i varje kultur, vid varje fikabord och, för den delen, i varje människa. Frestelsen ligger i att den svage kan få mig att framstå i bättre dager eller bli ett trappsteg i min karriär.
Individens svaghet kan också framställas som samhällets svaghet. Om vi inte hade alla dessa sjukskrivna, arbetslösa, outbildade, invandrare eller vilka de nu är att släpa på, skulle väl min lycka öka? Det finns många sätt att antyda sådant utan att låta extrem.
Men sådant tal är inte oförargligt. Det sår sina giftiga frön i unga människors hjärtan, i allas våra sinnen, ja också i kyrkbänkarna om vi inte passar oss. Och när det väl släppts loss kan det inte hämtas hem.
Förändringar bör analyseras över tid. Var ord som solidaritet, kamratanda och gemensamt ansvar bara uttryck för en nattstånden tidsanda, eller gick något väsentligt förlorat när de ersattes av "skyll dig själv-vokabulären"?"
Registren över romer har inte förts av onda människor, men av obetänksamma människor som rört sig i en kultur där det orimliga blivit rimligt genom att varje litet steg verkat okej i relation till det förra. Främlingsfientlighet ökar inte bara för att rasister är bra på propaganda. Den ökar mera för att så många viker undan, tänker att det ligger något i det och att det väl inte är så farligt, för att vi inte drar ut linjerna och ser vart förenkling och kategorisering tar oss.
Nej, Sverigedemokrater är inte onda människor och de har inte fel i allt. Men deras väg leder till fördärvet, eftersom de gör förenkling och kategorisering rumsrent. När denna draksådd mognat kanske det inte finns plats för vare sig dig eller mig eller våra barn och barnbarn.
Massmördaren Anders Bering Breivik säger sig tro att Europa i dag befinner sig ungefär där Tyskland var på 1930-talet. I hans perverterade värld är det förstås hoppfullt, men det behöver inte betyda att han har fel i sak. Han har också insyn i vad som rör sig i Europas mörkaste skuggor. Att Breiviks landsmän bara ett par år efter massmorden nu släpper in Fremskrittspartiet i regeringen är i det här perspektivet skrämmande och illavarslande. Har Norge ingenting lärt?
Minns Martin Niemöllers ord:
I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist; Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten; Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude; Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som kunde protestera.
