Den kristna barndomsmiljön gav stand up-komikern och pastorssonen Magnus Betnér trygghet och någonstans att trivas, träffa kompisar och spela pingis. I varje fall om man ska tro magasinet Amos, som intervjuat Betnér. Och det ska man.
”Det som är bra med kyrkan över huvud taget är att det är ett ställe där man umgås över generationsgränserna. Det är inte särskilt vanligt någon annan stans”, tillägger Betnér.
Tänkvärt för den som grubblar på hur man är en kristen församling i en tid som vår, vilka program man ska skapa och vilka lokaler man behöver.
Den frågan är förstås fel ställd. Man behöver inga program och inga lokaler för att vara församling. Församling är relation, med Gud och med andra. Det kräver inga byggnader och inga kalendrar.
Eller kräver och kräver. Varje mänsklig aktivitet tar form i ett sammanhang. Om många vill mötas krävs tid och plats. Vill de mötas regelbundet kan man behöva bygga hus och skapa program. Utformningen påverkas naturligtvis av det omgivande samhället.
Men i en tid som vår, när varenda unge har livet schemalagt från Barnavårdscentralen till studenten, samtidigt som vi gör uppror mot allt vad planering heter genom att sällan lova säkert eller helt ogenerat inte dyka upp fast vi lovat. När ungarnas fotbollsträning och det egna gympasset är sakrosankta, medan kyrkan hamnar på stand by. När vi delar upp oss efter ålder, yrke, inkomst, utbildning, intresse och umgås med likasinnade. Hur är man församling då?
Som alltid, förstås. Församling är relation, med Gud och med andra. Det kräver alltså inga byggnader och inga kalendrar.
Men det är klart att det underlättar med lokaler och kanske program. Så frågan kvarstår: Hur skapar man detta så att folk av alla sorter attraheras och får plats?
Kanske genom att erbjuda plats för eftertanke, växande och mognad. Det kan betyda lokaler med öppna dörrar mot gräsmattor och lekplatser och mot kultur och entreprenörskap. Lokaler med stora ytor för upplevelse och lek och många små och större vrår för samtal och närhet. Trygga platser dit man kan ta med sina barn och möta andra vuxna, dit man kan gå när helst man är ensam och när man vill uttrycka glädje eller sorg. Platser med härlig musik och utrymme för bekännelse, liksom uttryck för vördnad och tillbedjan. Platser där berättande och bildning kan återerövras. Lägereldens förmedlande av historien. Väckelsemötets och lägerkvällens vittnesbörd av människor som kämpat med Livet, blivit klokare och varmare av det och fått ett smittande hopp.
Och, inte minst, platser där det finns ett ledarskap som ser till att var och en är insatt i ett stödjande, fostrande och bärande sammanhang, med eller utan formella strukturer.
Varma relationer över alla gränser är en underskattad kraft i ytans, programmakeriets och prestationshetsens tid.
