Vi stirrade båda klentroget ner i den apotekslåda hon just öppnat för att plocka fram min efterfrågade medicin. Den långa lådan var i stort sett tom, så när som på en ensam pillerburk och några sorgliga emballagerester.
Hon var professionell, hade nära till pensionen och hade gått kursen om kundorientering och servicefokus. Men nu sviker henne ansiktsmusklerna. Med gapande mun ser hon misstroget på den ensamma levaxinburken med fel styrka.
– Jag förstår inte, mumlar hon.
– Det gör jag, säger jag. Privatiseringen.
– Jo, korta lager, säger hon lakoniskt.
Samlar sig.
– Vi kan få hem till i övermorgon.
Men nu är isen bruten. I förtroende får jag veta att man förr hade leverans över natten, men när Stockholmsapoteken ville ha påfyllt två gånger per dag fick landsorten vänta en dag längre. Kundtrycket är större i Stockholm, och marknaden regerar. Man kan inte kämpa emot naturkrafter.
Men det började ju inte där. Jag hade inlett vårt samtal i receptbåset med att, i förebyggande syfte, förklara att jag inte lider av muntorrhet. De sex kunderna före mig hade nämligen alla fått en fråga om detta. En del samtal blev parodiska. Den som är döv och koncentrerad på sin medicin blir lätt förvirrad av att receptarien börjar tala om en helt ny krämpa. Muntorrhet? Jodå. Om människan i den vita rocken säger att jag behöver medicin mot det så…? Fast har jag råd? Får väl spara in på grönsakerna, kanske.
Kampanjprodukterna tar tid, förskjuter fokus och stressar personal och kunder. Se där en slutsats man kan dra av ett apoteksbesök som direkt illustration till veckans debatt om en mer stressad apoteks-personal sedan monopolet avskaffats. Kritiken är inte ny och inte marginell. Och i början av året kom en rapport om att de nya apoteksbolagen inte etablerar sig i glesbygd. Så förvånade vi blev! Eller?
Var det verkligen så här vi ville ha det?
Eller för vem var reformen tänkt? För stressade mitt i livet-människor i storstad eller för multisjuka äldre i glesbygd, för att ta till ett par ytterligheter? Titta in på ett apotek nära dig – ja, eller någon timmas bussresa bort, kanske – och se vilka som befolkar recepthörnan. Andelen med käpp eller rullator är stor, av ganska självklara skäl. De här människorna slåss inte ofta för sin rätt. Det måste någon annan göra för deras räkning. Det är därför vi har politik.
Lika sant som det är att staten inte kan fylla alla medborgarens behov är det att marknaden inte kan klara den uppgiften. Vi måste gemensamt ta ansvar för den som inte är och aldrig kan bli en lönsam kund.
Dagens privatiseringsivrare verkar minst lika döva för varje konsekvensanalys som de som en gång ville förstatliga allt intill fördumning och förbannelse. Vart försvann den hedervärda, genomtänkta och länge framgångsrika svenska medelvägen?
