Svensk kristenhet har det inte så lätt.
Det är beskyllningar inifrån rörande frikyrkorna, det är beskjutning med tungt artilleri från humanister och ständigt ifrågasättande från en oförstående omvärld. Från media hotas svensk kristenhet med en plågsam tystnad, med ett iskallt förakt och ett seriöst försök till nedtystning.
Kyrkorna står plågsamt tomma om söndagarna och tiden vi lever i skenar åt rakt motsatt håll från allting som kräver lite motstånd, djup, eftertanke och kontemplation.
Dessutom frossar svensk kristenhet i splittring. Vi lär oss språket som skiljer oss åt utantill men vägrar över huvud taget säga ett enda ord som skulle kunna binda oss samman, foga oss tätare med varandra.
För vi behöver varandra. Svensk kristenhet är varandra. Så länge vi envisas med att bära med oss allt som skiljer oss åt till våra få sammankomster, kommer den oförstående yttre världen att hälla sitt mörker allt snabbare in och ner i oss.
Men detta skrivs i ett hoppfullt tillstånd, med ett glatt och frimodigt sinne. Svensk kristenhet har oförtjänt dåligt rykte, också inom sina egna väggar. Vi är fler än vi tror, vi är starka, vi bär vårt ljus i våra händer och våra böner och drömmar tippar den här världen åt ett rätt håll dagligen. Just när vi tror att vi kantrar lyfter Gud oss tillbaka i jämvikt igen. Det är storslaget.
Det vackraste av allt är att ingen av oss tar äran av allt detta. Vi ler kanske som hastigast när vi tänder ett ljus i kyrkan, eller när vi faller på knä för en grundläggande bön om det goda och ljusa i världen, men vi skriver inga debattartiklar om vår förträfflighet. Vi berömmer oss inte av att rädda världen varje dag.
Vi är tysta superhjältar utan rustning eller löjlig dräkt. Gud behöver inga spindeldräkter eller stålmän. Gud behöver oss, vår lågmälda innerlighet och våra böner. Tillsammans, alltid tillsammans, aldrig var och en för sig själv, räddar vi den här världen med böner och kraft flera timmar varje dygn.
Ingen sjunger vårt lov. Ingen ställer sig upp i bänkraderna och applåderar oss. Vi bor i Huskvarna och Gnosjö, i Uppsala och Malung. Vi bor i Hörby och Karlskrona, Umeå och Ludvika. Vi bor faktiskt till och med i Stockholm och Göteborg.
Överallt bor vi, i varje stad, i varje stadsdel, i varje hus brinner Guds ljus varsamt men stryktåligt i fönstren. Vi är svensk kristenhet och jag ville bara skriva några rader om hur mycket jag älskar oss, älskar er, alla ni så kallat vanliga människor som stretar på med er tro i vardagen, som går i kyrkan därför att det berikar ert liv, ni som ber era böner därför att ni vet att det vi ser av den här världen bara är en chimär, en sorts duk världen hängt för mellan oss och allt andligt.
Vi finns. Här är vi.
