Gud i det lilla, och Gud i det stora. När jag underordnar mig hans vilja upplever jag verklig frihet. När jag följer ett schema, en karta som spöklikt ritas upp under bön hamnar jag aldrig vilse. Gud skapade världen. Men Gud ordnar också med min högst praktiska och extremt förgängliga vardag. Detta missar svensk kristenhet alltför ofta. När man talar med svagt troende människor (som en varsam, vacker låga är deras sökande efter Gud) lever de i villfarelsen att Gud enbart är den oändliga kreatören till urminnes tider.
Det är förvisso sant. Men miraklet stannar inte vid det.
Miraklet sker dagligen när jag ber om glädje i min vardag, när jag ber Gud om att något lätta på det för konstruerade, men högst verkliga, svårmodet som följer mig som en skugga, och dagen faktiskt blir mycket ljusare, lättare, gladare och varmare än dagen innan, det är då jag möter Gud.
Det hinner gå några sekunder innan jag minns. Just det, jag bad ju om denna lätthet i tanken, denna närvaro med barnen, denna stund på jorden som är min tillsammans med dem jag älskar.
När jag ber Gud om att bli lycklig så blir jag det.
Jag önskar att vi alla som utgör svensk kristenhet kunde bli bättre på att berätta om alla dessa små, vardagliga mirakel. Det görs säkert men jag eftersträvar mer tydlighet, starkare profetisk röst, värdigare och viktigare styrka i våra röster.
Profeterna finns, men vi missar dem om vi inte lyssnar.
Det vore ett svårt misslyckande att inte lyckas fånga miljoner människors nedskruvande och varsamma låga av tro. Den finns där men ingen gör den sin. Det finns inte bara en enda väg, det finns tusen. Svensk kristenhet skulle må mycket bra av att strama upp sig, höja huvudet, räta på rygg och nacke och duka upp en skuggig lund i närheten av en stor stad och sedan samtala med folk om kärlek, drömmar, familj, hopp, pengar, planer, dagiskö och bostadslån. Där bor Gud. Han är en polare mitt i livet, Gud. Han är inte bara tomma ekande ord som dunkar runt mellan tomma kyrkväggar. Han har en plan för var och en av oss och det är inte alltid jag enkelt förlikat mig med den plan han har för mig men jag sköter snacket med honom i alla fall. Han lurar mig att tro att jag ibland är delaktig i framtiden. Sedan garvar han gott när han blåser mig dit han vill.
Jag är i Italien med familjen. I måndags sände statliga RAI en flera timmar lång gala till ära för Padre Pio, välkänt helgon här nere. Det var vittnesbörd, sånger, insamlingar, bön och en del tårar. Det var extremt kraftfullt. Det berättade att den katolska kyrkan och tron är så oändligt mycket mer än allt det som trons föraktare hemma i Sverige gärna och alltid målar ut den katolska tron som. Svensk media är en lydig hyena åt dödens hantlangare. Jag är glad att jag är på andra sidan.
