Det är ingenting särskilt som hänt. Ändå känner jag mig tryggare i min tro. Jag har flyttat närmare. Jag har rört mig i rätt riktning. Tvivel är ett barn jag håller i handen. Jag vill inte tappa tvivlet.
Vi går tillsammans, som far och son i romanen “Vägen”, genom ett avbränt landskap men ju längre vi går, ju närmare kommer vi det blå havet som är ett smycke i mitt minne, en azurblå dröm som återkommer varje stormnatt.
Jag känner mig lugnare i min tro. Jag tänker mer varma tankar om Gud, läser Bibeln och den fina tidskriften Pilgrim som jag får skickad till mig.
Det nya numret har tystnaden som tema. Författare, präster, biskopar och teologer skriver om tystnaden som vägen till frälsning, till lugn och till Gud.
Hur ser då tron ut?
Som vila. Som drömmarna en lugn och varsam natt. Som när man kliver ut i gräset en daggfrisk morgon i början av sommaren och man har sovit lugnt och tryggt och man ser sjön som ett öga mot underjorden en okrattad grusstig längre ner, och dagen är blank.
Man har inga plikter, inga krav, inga tider att passa. Man har inga fiender, ingen meningslös strävan, inga strider.
Man haltar ner för grusstigen och vadar ut i den där sjön medan man över vattnet hör hur människorna i hus runtomkring vaknar till en ny dag.
Så ser också tacksamheten ut mot alla er som tar er tid att skriva till mig och uttrycka ert stöd och er sympati när jag faller. För jag faller. Som alla andra. Jag blir ledsen när folk skriver att jag ska dö. Jag blir ledsen över att samma gamla vanliga mobbare envisas med att plocka ner det som betyder något för mig och släpar det i sitt efterblivna smutsvatten.
De flesta dagarna nu för tiden kan jag handskas med det. Men ibland rasar jag igenom. Då finns era ord som en varm filt.
Jag vill verkligen att ni ska veta hur mycket ert stöd betyder. Jag är dålig på att kommentera det, dålig på att fokusera på er, de goda krafterna. Men jag läser era rader och det går rakt in.
Jag tycker mycket om bilden av Gud som en god samarit. Jag tycker om honom som en okränkbar, men rättvis kraft. Jag behöver inte omvandla Gud till en progressiv åsna i gummistövlar som bor i kollektiv och lägger huvudet på sned och aldrig ifrågasätter, utan alltid bara nickar med som ett menlöst fån. Det är inte Gud.
Gud ställer krav. Gud rör sig varlig som ett väsen mellan vårt liv, mellan våra svarta sidor, och allt snack om att han är en fördömande, elak, hämndlysten och småsint Gud stör mig inte alls. Jag är sådan jag också.
Jag har kommit närmare. Jag är tacksam över nåden och friden som visas mig och som jag tar emot med öppna händer, som näckrosor, som mjölkvita blad mot himlen.
