Planerade elektrikern och ungdomspastorn Christer Nilsson i Osby att bli sektledare? Knappast! Ändå blev han det uppenbarligen, på annat sätt kan man inte tolka tv-programmet “Existens” och redovisningen i Dagen av hans framfart i Kingdom Center i Vägasked.
Hur blev det så? Hade han inte de bästa avsikter från början? Kan man dra några generella lärdomar av den berättelse som nu rullats upp inför våra ögon?
Låt oss pröva några tankelinjer, utan anspråk på att förstå allt vad som har hänt på ort och ställe.
För det första fanns här en stark vision och en stark ledare. Det var mycket tal om sådant på 1980-talet. Trosrörelsen målade med breda penseldrag i svartvita färger. En ung, teologiskt oskolad person med stor längtan efter att få vara använd av Gud som hamnade mitt i krigstungotal, andeutdrivning och förbön under fysiskt och andligt tryck hade inte mycket att sätta emot. Lägg därtill tal om närmast obegränsad framgång för den som tror och ett tryck att gå ut och praktisera det man lärt, och det är lätt att tappa kontakten med verkligheten.
Men verkligheten kommer alltid i kapp. När det sker kan ledaren välja att se den i vitögat eller att klamra sig fast vid den kartbild han själv ritat. Om insatsen varit stor och tonläget högt ska det ofta till större mod att erkänna verkligheten än att hävda kartan. En sekt är född.
De som varit med på resan binds samman av en gemensam världsbild - nu är det vi mot världen. Kraven på underkastelse tar sig med de små stegens tyranni allt mer sublima uttryck, och den som inte gått i medlemmarnas mockasiner ska nog vara försiktig med att förfasa sig över deras godtrogenhet. Den som var förövare i går är offer i dag. Alla snärjs gradvis in i erfarenheter som alla har intresse av att lägga locket på. Rädsla råder. För att bli avslöjad, för att hamna utanför, för obestämda makter och för straff.
Ledarens brist på utbildning förvärrar processen. En god teologisk utbildning ger fundament och verktyg för ledarskap, och det ger studiekamrater att bolla erfarenheter med i framtiden. Solouppvisningen bryts.
Det stora ansvaret för att en sektsituation uppstår vilar ofrånkomligen på ledaren, men kristna syskon och ledare runt omkring har också ett ansvar. I det här aktuella fallet kan man inte gå förbi Livets ord. Visst var det en form av ansvar att återkalla vigselrätten när man insåg att det gått snett. Men Kingdom Center hade knappast kommit till utan kopplingen till Livets ord, och frågan om Ulf Ekmans ansvar för denna och flera liknande gemenskaper som kört i diket efter en sejour i Uppsala återstår tyvärr ännu att besvara.
Det här exemplet visar också att en kristen ledare måste vara ansvarig inför någon. Många kyrkor har organiserat detta i ett hierarkiskt system, men även de mest kongregationalistiska rörelserna har olika former av till exempel geografiska nätverk som stöder och förmanar.
Den ordning som blivit på modet bland somliga nya rörelser att hänvisa till någon sorts “biskop” i Australien, Nigeria, Ukraina eller Texas måste snarast uppfattas som ett sätt att komma undan det substantiella innehållet i ett sant ansvarsförhållande. Ansvar bygger på nära relationer.
Efter uppmärksamheten från tv har ledaren i Vägasked sagt sig beträda den enda vägen ut, den som heter förlåtelse och försoning. Riktningen är rätt, men förlåtelse kan inte krävas. Den som har förbrutit sig mot många och under lång tid behöver sannolikt lång bromssträcka för att ta in vad han har gjort och på allvar söka och få förlåtelse.
Detta kan inte ske med ett telefonsamtal. Det kräver många, långa och uppriktiga samtal, kanske med externt stöd och under en lång tidsperiod. Det förutsätter att familjer känner sig fria att umgås och att de drabbade finner ett nytt, tryggt nätverk, gärna i en sund kristen gemenskap.
