Böcker har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas. Min första bok kunde jag utantill: Petter och hans fyra getter. Även min första medvetna andliga erfarenhet är förknippad med en bok. Jag var sju eller åtta år, låg i min säng och läste något som fyllde mig med bön.
Boken tillhörde den genre som haft större betydelse i kyrkans historia än all samlad teologisk litteratur: livsberättelserna. Jag minns inte titeln, men den handlade om en hövding bland de gammeltroende pingstvännerna. Han hette Abner Dahl.
På omslaget satt huvudpersonen på taket - möjligen på motorhuven, minnet är oklart - till en gammal T-Ford. Den var den första, men långt ifrån den sista hagiografi - helgonskildring - som grep mig djupt. (Om någon läsare händelsevis känner igen boken och har den i sin hylla, är jag beredd att till en rimlig kostnad överta den.)
Som tonåring blev jag allätare av böcker. Tolv år gammal läste jag parallellt Tolkiens "En hobbits äventyr" och Bibeln; jag tog mig igenom båda.
Numera väljer jag i huvudsak böcker av två slag. Jag läser för kunskap och jag läser för den näring min tro behöver. Givetvis kan de två sammanfalla. Men det finns anledning att minnas Isak Syrierns ord från 600-talet: "Kunskapen är ett trappsteg som leder upp till trons nivå. Men när man nått fram till tron behöver man inte längre kunskapen."
Det rör sig också om två slag av läsning. Den senare kräver långsamhet, återhållsamhet och omläsning. För min andliga läsning håller jag mig till ett fåtal ganska tunna böcker, som jag läser igen och igen. De är dyrgripar som jag skattar mig lycklig över att ha kommit över. Dit hör Isak.
Samtidigt som alltfler i dag upptäcker halten i den äldre andliga litteraturen, har nyutgivna böcker ofta en kort livslängd. Efter knappt ett år börjar de realiseras. Det finns förlag som tre år efter bokens utgivning kör restupplagan till tippen om man tycker att efterfrågan svalnat.
Till deras försvar ska sägas att åtskilligt utges som gjort sig bäst i byrålådan. Detta inte sagt av förakt för alla som skriver. Själva skrivandet har ett högt värde även om man inte blir publicerad. Övningen att sätta ord på tankar och erfarenheter kan vara en hjälp till att framåtskrida på den inre vägen. Det vet alla som skriver dagbok. Men sådana skrivs inte föroffentligheten.
Just nu läser jag mig genom ett av de mest säregna författarskapen på det svenska språket i modern tid: Tito Collianders. Utöver romaner och böcker om kristen tro publicerade den finlands-svenske författaren på sin ålders höst en memoarsvit i sju delar. Men det är inte memoarer i vanlig mening. Snarare ett slags minnesanteckningar. Här ljuder en stämma som ytterst sällan hörs i nutidens bokflöde.
Colliander blev kristen i mogen ålder. Efter rastlösa år fann han tron bortom kunskapen. Med hans egna ord: "Den fråge- och svarslösa kärlekens omfamning."
Collianders böcker får man leta efter på antikvariat. Har man tur kan man få tag på dem osprättade. För att inte tala om trådbundna! En sådan bok ombildas inte till en hög lösblad ens i bastun. Fråga mig, jag vet.
Kommande helg hålls antikvariatens årliga bokmässa på Fredsgatan i Stockholm. Väl mött!
