När den goda hustrun rullar in på gårdsplanen efter avslutad arbetsdag vill jag gärna ha maten redo på spisen. Från mitten av april intar vi kvällsmålet i växthuset där ruccolan nu gror i bäddarna och vinstocken visar sina första klargröna skott.
Vad jag bjuder på? Sedan en del år tillbaka domineras våra måltider av det italienska köket – för enkelhetens och de oöverträffade smakernas skull.
Ett par kvällar i veckan gör jag gärna en caprese som antipasti. Busenkelt. Några tomatskivor, en bit mozzarellaost med strimlade basilikablad och en riktigt god jungfruolja från olivlunden vid mitt favoritkloster i Italien. Oslagbart vilken dag som helst!
Färska kryddor är inte bara en fröjd i maten; för den som vant sig vid dofterna från salvia och lavendel, mynta och meliss känns sommaren ofullbordad dem förutan. Att i all oansenlighet anlägga en egen örtagård, för den som ännu inte prövat, är en uppmaning jag gärna skickar med så här års. Det fina med örter är att man kan börja utifrån de förutsättningar som bjuds. Det är ingalunda nödvändigt med ett stort land. Färska kryddor odlas med fördel i köksfönstret eller på balkongen där dofterna blir väl så intensiva.
Men med vad ska man då börja? Här är mina sju favoriter: basilika, timjan och dragon, för matens skull. Mynta och lavendel för teet och mandelskorporna. Och vinruta och åbrodd för själen. De två senare har man ingen nytta av i köket, men för sinnena vill jag inte vara dem utan. Av samtliga dessa är alla utom basilikan härdiga perenner som kommer igen år efter år.
Basilikan, som man gärna kan prova många sorter av, håller jag helst i växthuset, känslig som den är för vind och väder. Så här i mitten av april är det rätt tid att sätta frön i krukor inomhus. Fråga gärna efter ”helig basilika” i handelsträdgården; den är visserligen skörare, men desto mer verksam mot stress!
Andligt liv och trädgårdskonst har under historien varit nära anförvanter. I klostren integrerades trädgårdsarbetet i det andliga livet, det var en del av kallet. Kryddodlingen fick en teologisk motivering. Människans första vistelseort hade ju varit en trädgård: Edens lustgård. Man talade om hortolus animae, själens örtagård – den som vill pryda sitt liv med sanning och trofasthet måste först så sig en andlig örtagård.
I klosterkulturen var man tidigt noga med att örtagården även skulle vara en lustgård. En abbedissa på 1100-talet skrev en bok med titeln Hortus deliciarum, som betecknar en lustgård. Medan örtagård för tanken till det som utvinns av trädgården, anspelar lustgård på trädgården som en plats där man mediterar och kopplar av. Nyttoaspekten fick inte ta över.
En trädgårdshandbok från barocken påtalar att när präster ägnat sig åt studiet av Skriften är det dem väl unt att som rekreation läsa romaner, ägna sig åt åkerbruk och vingårdar, eller tillreda god dryck.
Men, säger författaren, om detta blir till egentlig sysselsättning och inte avkoppling, då blir avkopplingen en synd!
