Man behöver inte gå bibelskola, alphakurs eller läsa digra teologiska skrifter för att bilda sig i den kristna tron. Sådant kan förvisso bidra till större klarhet. Men det finns en långt mer verksam väg till införandet i trons hemligheter: att regelbundet delta i kyrkans gudstjänster.
Som en av 1900-talets betydande teologer, Alexander Schmemann, yttrat: ”Om vi verkligen firade de stora kristna högtiderna, kunde de teologiska seminarierna lika gärna slå igen.”
I dag är det tisdag i Stilla veckan, den mest förtätade veckan under det kristna året. Efter att i går ha drivit ut affärsmännen ur templet, och den gångna natten sökt härbärge hos sina vänner i Betania, är Jesus nu tillbaka i Jerusalem.
Det råder en spänd stämning i staden. Alla vet att det i prästkretsarna konspireras mot Jesus. I morgon kommer kassör Judas att smyga bort till översteprästen för en hemlig överenskommelse.
Att fira påsk är att bli samtida med Jesus i hans utblottelse, men också i hans härlighet. Mer än så: det är att bli samtida med sin egen död, det okända ögonblick som vi fruktar – och med sin egen uppståndelse!
Den som slår följe med Jesus, från Palmsöndagen till Påskdagen, bjuds en intensivkurs i kristen tro som, inifrån, öppnar de väldiga stororden i vår tro. Det gör man allra bäst genom att delta i de passionsandakter som i många kyrkor hålls varje vardagskväll under denna vecka, och framför allt i några av de stora påskgudstjänsterna.
Väl medveten om att det inte alltid är så enkelt att få till – dagarna kring påsk är för många en tid av ledighet med välbehövlig vila tillsammans med vänner och familj i fjällen eller stugan eller på den efterlängtade Italienresan efter en dyster vinter – vill jag ändå skicka med ett par råd inför påskfirandet.
Som ett välsignat minimum: fira minst en av påskens stora gudstjänster och läs vid något tillfälle, helst sammanhängande, hela passionshistorien från Matteusevangeliet (26:17-28:15).
Vilken gudstjänst bör man då välja, om man bara har möjlighet att besöka kyrkan en gång under Stilla veckan?
Det kunde ligga nära till hands att föreslå påsknattens eller påskdagens gudstjänst, som är årets viktigaste. Då när ropet ljuder: ”Kristus är uppstånden”. Och vittnenas svar rullar genom församlingen: ”Sannerligen uppstånden!”
Men om det bara finns utrymme för en gudstjänst denna vecka, tvekar jag ändå att föreslå denna. Det är mörkret som skänker ljuset dess strålglans. Utan Stora Fredagens omskakande händelser får inte Påskdagens bekännelse sin rena klang.
Kan du bara fira en gudstjänst denna påsk är mitt råd: försök hitta en kyrka som firar en gudstjänst vid Jesu dödstimme, klockan tre på Långfredagens eftermiddag. De kyrkorna finns både i Sälen och San Francisco, i Rom och Rävlanda. Och behöver du åka några mil för att komma till den, tro mig, det är väl värt mödan!
Här faller vi ned invid korset, inför det ofattbara och fruktansvärda som skett: Gud, den Evige, som inte kan dö, är död på ett kors! Om några timmar ska hans kropp svepas och låsas in i en grav.
För den som haft mod att dröja där, i Guds död och sin egen, blir Kristi uppståndelse en händelse som förändrar väntan på den ofrånkomliga döden.
