Till frukosten, alternativt kvällsteet, idkar min hustru och jag just nu högläsning ur ”En rysk pilgrims berättelser”. Två till tre sidor åt gången.
Med sin skenbara naivitet – vad är det för poäng med att upprepa Jesu namn tusentals gånger om dagen? – har denna andliga klassiker från 1800-talet letat sig in till människor i de mest skilda miljöer.
I kommuniteten på Bjärka-Säby har den i många år varit den första bok som nytillkomna systrar och bröder tilldelas som andlig läsning.
Själv tar jag gärna med den under egen retreat. Som all god andlig litteratur blir den bara rikare för varje läsning.
Berättelsen inleds föga upphetsande. ”Av Guds nåd är jag en kristen människa, efter mina gärningar en stor syndare, till mitt stånd en hemlös pilgrim av lägsta börd, ständigt på vandring från ort till ort. På ryggen bär jag en påse med torrt bröd och innanför blusen den Heliga Bibeln.”
Redan på första sidan är man som läsare inne i handlingen. Allt börjar med att berättaren drabbas av ett ord ur Bibeln när han en söndag går in i en kyrka för att be. Ordet är: ”Bedjen oavlåtligen!” Så inleds hans pilgrimsfärd.
Berättelsen, och vandringen, drivs sedan framåt av en enda fråga. Hur gör man bönen till sitt liv och livet till en bön?
Den ryske pilgrimen möter redan efter ett par sidor den bönevägledning som ska förvandla hans liv. Någon initierar honom i Jesusbönen. Denna består i sin enklaste form av upprepandet av namnet Jesus. Inte som ett mantra eller en metod. I Jesu namn är hela Guds närvaro samlad. Den som i sitt hjärta lär känna namnets hemlighet blir Guds vän.
Djup andlighet är nästan alltid provocerande genom sinenkelhet. ”Det är märkligt”, säger min hustru när vi läst drygt hundra sidor. ”Skildringen av hur Jesusbönen vidgar hjärtat hos pilgrimen kunde lika gärna vara en pingstväns vittnesbörd om tungotalet.”
Kanske är det inte så märkligt. Den naivitet som utmärker hjärtats bön kan man nå på många vägar. Det gäller bara att hitta sin väg och sedan förbli på den.
Medan vi läser om pilgrimen får vi tag i den ryska filmen ”Ön”. Filmen, som beskrivits som ”en skola i innerlig och hängiven bön”, visar sig tillföra vår gemensamma läsning ytterligare en dimension. Den utspelar sig vid norra ishavet och börjar med att en röst läser Jesusbönen medan man ser fotstegen av bedjaren.
”Ön”, som varit en av Rysslands mest sedda filmer det senaste året, handlar om en helig dåre som utmanar sin omgivning genom att leka med barkbåtar, smeta in dörrhandtag med sot och kasta vedträn på folk. Handlingar som senare visar sig ha en profetisk innebörd.
Man har frågat skådespelaren som innehar huvudrollen om bönerna i filmen bara är ett spel. ”Nej”, har han svarat, ”jag ber på riktigt”. Filmen har samma effekt på oss som vår läsning. Den luttrar och blir till bön.
Den ryske pilgrimen och den helige dåren på den karga ön har något väsentligt gemensamt. Enfalden.
Den vars hjärta är enkelriktat når med tiden långt.
