Säga vad man vill, men vi biodlare har oförskämt lugna dagar så här års. Den sista honungen är slungad, bina invintrade, drönarslakten avslutad och själva vilar vi oss i form inför nästa säsong.
Drönarslakten? Ja, så kallas den tämligen brutala avrättning av samhällets drönare som av oförklarlig anledning sker innan bina går i ide på vintern. Utanför samhället kan man efter denna interna holmgång i kupan finna ett tjockt lager av döda drönare. Straffet för de invånare som inte deltar i produktionen.
Så varför finns de till, drönarna? Dessa oskyldiga varelser har i stort sett bara två uppgifter: att para drottningen, en ynnest långt ifrån alla drönare förunnas, och att bidra med trivseln i samhället.
Drönare. Känn på ordet. Det smakar fördom lång väg. En lätting, långsam och senfärdig, som inget gitter göra. Eller som drönaren beskrivs i en ordbok från 1807: sölkorf!
Återstår alltså inget annat än drönarslakt. Så går det när värdet sitter i nyttan!
Historiker har påpekat att det skedde något av ett paradigmskifte under 1500-talet. Från en kultur som prioriterade det onyttiga – konst, liturgi, bön – kom en kultur där nyttan blev ett ledande värde. Adjektiven nyttig och onyttig fick nu även insteg i det kristna språket. Det var inget mindre än en kulturrevolution.
Erfarna själasörjare vet att avläsa följderna. Troende människor sliter ofta med att de inte gör tillräckligt för Gud. Omvänt klagar vi över att Gud inte gör tillräckligt för oss. Tron har kommit att handla om görat. Vi leder tron i bevis genom att räkna upp antalet besvarade böner. Vi försöker ställa in oss hos Gud genom våra andliga eller andra övningar.
Mest förödande blir denna karikatyr när även bönen börjar värderas utifrån vad den producerar. ”Länge såg jag bönen i mitt liv som en uppgift, något jag ska göra för Gud”, vittnade Theresa av Avila på 1500-talet. ”Ändå tills det gick upp för mig att allt jag kan göra är att öppna mig för den kärlek som oavbrutet strömmar mot mig som ett levande vatten.” Och hon tillägger: ”Då förändrades allt!”
Nu skulle det naturligtvis varken bli honung eller bin om samhället enbart bestod av drönare. Även här gäller att ”verksamheterna är olika”. Det är just genom att var och en tillåts leva i enlighet med sin natur och sina gåvor, som allt faller på plats. I bisamhället besannas aposteln Paulus ord: de delar ”som verkar svagast är nödvändiga”.
Ivrigt påhejad av min kloka hustru har jag nu alltmer tagit drönarna till mig. Inte minst vi aktivister behöver dessa lättjefulla trivselmakare som inte värderar livet i antal producerade honungsburkar per säsong, utan i den frid som skänker ett bekymmerslöst sinne. ”Den högsta formen av aktivitet är att vara fri från all aktivitet”, väser de retfullt.
Visst är drönarna en tagg i köttet. Men de väcker en ack så nyttig fråga: Varifrån har vi fått idén att vi lever för att vara till nytta? Kom den kanske redan med syndafallet?
Så låtom oss icke slakta sölkorfarne – mer än nånsin behövs de som en påminnelse om var vi har vår frid.
