Jag fick häromdagen frågan av en journalist: Hur ska man göra om man får del av mindre fördelaktig information om en kollega?
Journalisten hade ställts i ett dilemma när bilder, tagna i smyg, hade dykt upp på redaktionen. Bland kollegerna rådde inga tveksamheter. Publicera! Sanningen måste ju fram och alla ska behandlas lika.
Själv våndades han över konflikten mellan sin journalistiska plikt och vad ett kristet handlande innebär.
Jag svarade med en gammal berättelse från den tidiga kyrkan. En ung kristen hade tagits på bar gärning av sina medbröder med en kvinna i sitt rum. De kom rusande till den andlige fadern med andan i halsen. “Du måste komma! Han har en kvinna inne hos sig.”
Den gamle följde tyst med. När brodern som blivit tagen på bar gärning såg dem komma gömde han kvinnan i en tunna inne hos sig. Följet steg in. “Sätt nu igång och leta efter kvinnan”, sa den gamle och gick och satte sig på tunnan. Likt hyenor finkammade de unga männen den lilla boningen.
”Hittar ni inget?”, frågade den gamle efter några minuter. De såg skamsna på varandra och lämnade en efter en. Den gamle reste sig från tunnan, gav brodern en mild blick, och gick sin väg.
Behöver jag säga att den unge man som gömt kvinnan i tunnan fick ett styng i hjärtat och omvände sig?
Men han hade ju inte blivit avslöjad? Nej, just så. Stynget i hjärtat kom inte av att han blev dömd. Det drabbade när den som kände hans synder skylde över dem.
Men hur skulle världen se ut om vi skylde över alla brott och synder?
Det är inte våra egna synder vi ska skyla över. Det är vår nästas. Ett kristet liv i världen går inte ut på att propagera för vad som är rätt och sant. Det handlar om ett enda: att föra vår nästa i kontakt med den livgivande verklighet som är Gud. Och därmed med en möjlighet till försoning och helande. Kyrkan finns i världen för att vara en gemenskap där ingen längre behöver frukta konsekvenserna av sitt misslyckande.
Varje gång vi tar oss rätten att döma någon, eller för den delen på avstånd ordinerar en behandlingsmetod för en annans sjukdom, lämnar vi en människa utan hjälp. Vi stänger himlen både för henne och för oss själva, för att använda ett uttryck av Jesus.
Men är inte journalistikens uppgift att avslöja sanningar? Det är förvisso en del av uppgiften. Kanske är det just därför uppdraget som journalist i vår tid förutsätter den egenskap som man förr krävde av prästen. Den benämns “discretio” i den andliga vägledningslitteraturen, det omdöme som den äger som inte flytt sanningen om sitt eget hjärta och därför handskas varsamt med sanningen om andra.
Det omdömet skänker en människa den största tänkbara frihet: befrielsen från att framställa sig själv som bättre än andra. Urden friheten växer den enda kristna dygden värd namnet: icke-dömandet. Faller jag för föraktets frestelse spelar det ingen roll hur nykter jag är i andra avseenden. Jag har berusats av den svåraste synden.
