Ännu en opersonlig hotellfrukost. Den här gången i Kristianstad. Det är något besynnerligt och smått komiskt med hotellfrukostar. Nästan alla sitter ensamma vid sina bord, nästan alla läser tidningen och inte ens tomprat konkurrerar med hissmusiken. Och så inbillar jag mig att de allra flesta – trots det gigantiska utbudet – äter ungefär samma sak där som de äter hemma.
“En härlig hotellfrukost”, tänker jag i trappan ner från rummet och så tar jag en stor kopp svart kaffe, två ostsmörgåsar med apelsinmarmelad och en skvätt juice. Alltså exakt samma sak som hemma.
Denna morgon slöläser jag Kristianstadsbladets kultursidor men fastnar efter en stund i en text om den danska poesivåren. Och så händer det som alltid är lika oväntat, några få rader ur en dikt av Claus Handberg Christiansen gör anspråk på hela mitt intresse:
“Först i det ögonblick allvaret sätter in, är det som om du kommer hem”
Där jag sitter vid frukostbordet erinrar jag mig när jag tillsammans med en kollega gick genom de långa gångarna på ett av Göteborgs sjukhus efter ett samtal som egentligen bara var tragiskt. Den förfärliga sjukdomen var på väg att sätta punkt för ett ungt äktenskap och vi tillbringade någon timme i dödens väntrum. Den smärta som skar i oss var bara en liten, liten flisa av den smärta som skar i det unga par som förstått att tiden rann ifrån dem.
Vi samtalade och vi bad, utan att riktigt ana att det var så nära slutet. Ändå denna märkliga känsla när vi gick ut i vårljuset utanför: Det var inte bara svårt. Det var inte bara svart. Där fanns också en närhet till livet, en närhet som gjorde det så tydligt vad som är viktigt och vad som mindre viktigt i tillvaron.
När allvaret sätter in minns man något som man lätt glömmer när allt rullar på. Det må vara smärtsamt, det må vara rannsakande men det är som att komma hem. Vi vet att vi är ämnade för något mer, ämnade för något större.
Det lättvindiga, det roliga, allt det där man kan unna sig, det som sätter guldkant på tillvaron, har nog sin plats i våra liv men hem leder det inte. För det krävs modet att ta allvaret på allvar.
“Först i det ögonblick allvaret sätter in, är det som om du kommer hem”
