Det finns människor som i alla frågor är klara som dagen. Deras manschetter darrar aldrig av ambivalens eller osäkerhet. I dessa människors närhet har jag aldrig känt mig hemma.
Så finns deras raka motsatser, de som gjort mörkret till sin befästning och tolkar varje strimma av ljus som förenkling och verklighetsflykt. Inte heller där har jag funnit mig till rätta.
Jag trivs med aftonmänniskorna och med gryningsfolket, de som vågar leva i det motstridiga, som inte förnekar mörkret men heller inte bortförklarar glädjen.
Afton är ett ord som nästan aldrig används nuförtiden, annat än vid de stora högtiderna. Det är synd. Ordet har en högtidlighet som vore trist att förlora. När mina föräldrar bad sina vänner titta över på en kopp kaffe och angav tiden till “i afton” så skulle gästerna varken komma på eftermiddagen eller på kvällen.
Aftonens tid var att finna någonstans mitt emellan dessa storheter. Tog man aftonen i anspråk hade man både dagen och kvällen fri, som om aftonen vore ett klädskåp likt det i Narniaböckerna. Äventyren på andra sidan skåpet skedde utanför den inrutade tid som rådde i den värld barnen i berättelsen tillfälligt lämnat. Tillbaka i den världen igen fann de att ingen tid förlöpt.
I husets uppslagsverk förklaras ordet afton kort och gott med “kväll”, men sedan följer en lång rad sammansatta ord som samtliga väcker varma känslor: aftonbön, aftonkvist, aftonrodnad, aftonstjärna, aftonsång och aftonvard. Ur varje ord faller ett regn av bilder och känslor.
De bibliska berättelserna är befolkade av människor som är allt annat än tvärsäkra. Man känner hur gärna de vill tro, men hur svårt det är. I deras sällskap ryms alla aftonmänniskor, alla som innerst inne hoppas på en ny dag men inte alltid orkar hålla trons ånga uppe.
Jag räknar mig själv till den gruppen. Att vår tro inte tycks räcka ända fram gör egentligen ingenting. Det avgörande har redan skett i Jesu död och uppståndelse, ljuset är på väg emot oss och över det ljuset har mörkret ingen makt. Aftonmänniskorna är därmed också gryningsmänniskor. Och kanske var det för alla oss poeten R S Thomas skrev de rader som mycket väl kan bli både aftonbön, aftonsång och aftonstjärna:
Jag tror att jag kanske
kommer att vara litet säkrare
på att vara litet närmare.
Det är allt. Evigheten
finns i insikten att detta enda
är mer än nog.
