För många år sedan köpte jag en dator via nätet. Själva affären gick smidigt och lätt och datorn har fungerat väl i flera år. När man handlar på elektronisk väg måste man legitimera sig noggrant med namn, adress, personnummer, mobilnummer och e-postadress. Det gjorde jag och från den dagen har företaget i fråga fortsatt att förse mig med nyhetsbrev och reklam för produkter som är vassare än de jag redan har. Säkert kan man ringa någonstans och få ett stopp på utskicken, men eftersom jag tycker att reklam är ganska roligt har jag aldrig funnit skäl att göra det.
Under de första åren kom, med jämna mellanrum, en katalog med företagets samtliga produkter. Sedan började det, mellan katalogerna, komma brev med ett mer direkt tilltal. Där någonstans tillkom också informationen om att priset på just dessa produkter inom en snar framtid skulle komma att höjas och att om jag ville göra en bra affär så måste det ske med omedelbar verkan. Här hände något i min kontakt med företaget. Det lustfyllda katalogbläddrandet grumlades plötsligt av insikten av att min nästan nya dator redan var gammal och måste bytas och att varje dag av väntan var förlorade pengar.
Nu har datorfirman höjt rösten ytterligare ett snäpp. De har börjat trycka sina mest “otroliga erbjudanden” på utsidan av sina kuvert. Tydligen tror de att jag slänger deras brev olästa i papperskorgen. I och med detta är botten nådd. I dag skall jag ringa och be dem stryka mig ur sitt register.
Den alltmer aggressiva marknadsföringen har fått mitt förtroende för dem att svikta. Ett företag som präglas av en sådan panik över att bli av med sina produkter så att de skriver på utsidan av sina kuvert kan man knappast ta på allvar.
Jag har märkt ett liknande mönster i de personliga brev som dagligen ligger i vår brevlåda. Somliga andas en stor, varm trygghet. Brevskrivaren har något viktigt att berätta men överlåter åt mig som adressat att ta till mig orden i den takt som passar mig. Breven vilar i sitt innehåll.
Andra brev ångar av bristande förtroende för mig som läsare. Eftersom deras budskap inte bär – och de känner det – måste de förstärka det intill oläslighet. Understrykningar, fettext, gulmarkeringar och ett nytt typsnitt för varje stycke. Allt detta följt av oräkneliga utropstecken. Sådana brev brukar jag slänga. Ur dem växer aldrig några riktiga samtal.
Den som har något riktigt viktigt att berätta kan sänka rösten. Det gäller också det kristna vittnesbördet. Om man upplevt det man talar om och är djupt förankrad i sitt budskap behöver man inte tala i versaler och fettext.
Budskapet är i sig så kraftfullt och så genomgripande att ett vardagssamtal, i vanlig vänlig samtalston, räcker för att öppna himlen.
