Det hade varit en bökig dag på jobbet. Folk med de mest besynnerliga problem hade trängt sig på och Jesus var redan ganska trött när han blev upphunnen av en man som jobbade som synagogföreståndare. Han var påflugen som en bålgeting.
Hans dotter låg mycket svårt sjuk och att han var synagogföreståndare betydde just nu ingenting. Titlar och pengar och makt betyder platt ingenting när ens barn inte mår bra. Där han står just nu finns det bara en sak som betyder något: dotterns liv. Det är därför han är så ”enträgen”, som det står. Han har fått för sig att det finns gudomlig hjälp att få i en mänskligt sett hopplös situation. Människor som har fått den tanken kan bli hart när omöjliga att stoppa. Han är dessutom rädd, och när man är rädd blir man djärv. Rädslan kan förlama men den kan också uppamma ett våldsamt mod, en kraft att högaktningsfullt strunta i konventioner och etiketter och gå rakt på sak. Väl framme hos Jesus låter hans bön mest som ett skrik: ”Min lilla dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet!”
Och Jesus går med honom! Utan frågor eller kommentarer. Medan de går i riktning mot hemmet dör flickan. När dödsbudet når en redan förtvivlad pappa är en direkt uppmaning bipackad: ”Du skall inte besvära Mästaren längre.” I vanlig ordning är det omgivningen som står för begränsningen, inte Gud. För om denne man någon gång i sitt liv hade behövt en ”mästare” så måste väl det ha varit nu. Men frågan är intressant: När har man rätt att besvära Gud? Krävs det stor nöd, liten nöd, ett liv i spillror eller räcker det med en smula oro?
Jag tror på det sista, men behöver inte gå längre än till mig själv för att inse hur lätt det är att finna skäl för att inte besvära. Vetskapen om att man inte varit den ivrigaste bedjaren gör att man drar sig för att be alls. Det är som när samvetet gnager för att man inte hört av sig till en arbetskamrat som varit borta från jobbet en längre tid på grund av sjukdom. När man tillräckligt länge tänkt att ”jag borde höra av mig” men inget gjort, går man över en gräns och börjar tänka: ”hur skulle det uppfattas om jag hörde av mig nu när jag inte gjort det på hela hösten?”
De religiösa skälen för att avstå från att besvära högre makt är många: ”Jag har knappast varit Guds bästa barn”, ”jag ska väl inte komma dragandes nu, jag som aldrig brytt mig om Gud tidigare” och ”det finns trots allt de som har det värre”.
Jesus tycks inte tänka i sådana termer. Han slår dövörat till för alla de som vill skilja honom från nöden. Han avstår från att värdera. ”Var inte rädd”, säger han och går med oss, också de svåraste sträckorna.
Det står att synagogföreståndarens dotter vaknade när Jesus fattade hennes hand. Vi är många som fått leva vidare utan det undret, trots att vi bett så mycket vi orkat. Det betyder inte att vårt bedjande varit förgäves. Min erfarenhet är att själva närvaron gör något med rädslan och ensamheten, två av förlustens huvudingredienser.
